Serieforum.se

Sir-L skrev:

burnout skrev:[...] Tyvärr har jag inte hittat sista nr av serien även om jag varit i kontakt med utgivaren .[...]

Har för mig Mikke sa att nr 3 aldrig gavs ut (jag jagade den när den var aktuell).

Jag är tämligen säker på att det ska finnas fyra nummer av ETC Comics; 2 i serietidningsformat och 2 i tabloidformat. Tror också att jag har alla, nånstans...

AndreasEriksson skrev:[...]Jag är tämligen säker på att det ska finnas fyra nummer av ETC Comics; 2 i serietidningsformat och 2 i tabloidformat. Tror också att jag har alla, nånstans...

Doh! Naturligtvis har du rätt (vid närmare kontroll har jag också alla 4a nummer. My bad. )

Några Kalle Anka pocketar i första upplaga, majoriteten i NM-skick och kvar i sin originalplast.
Tillägger att första numret av Kalle Anka pocketen överst i bild är en första upplaga i G-VG skick
och den under är en andra upplaga i sin originalplast och i NM-skick.

Hur påverkas pocketarna av att ligga i plast så länge? Många samlare använder ju syrafria plastfickor för sina objekt, men den här plasten lär väl knappast vara syrafri?

Jag kan förstå "samlartanken" med att behålla originalinplastning (t ex för en framtida försäljning), men för pocketens skull är det egentligen helt förkastligt att ha 40 år gammal skitplast runt den. Det kan inte vara hälsosamt på något plan. Jag hade utan att blinka spräckt det där och plastat in i riktiga mylarfickor.

Vet inte om originalplasten är så skadlig för pocketarna, ännu kan jag inte se någon tendens
till att någon av pocketarna tagit skada av denna inplastning. Sedan så tycker jag det är extra spännande
att hitta gamla kalle pocketar i dess inplastning..
Jag har satt in alla pocketar i sådana där glasklara plastfickor som jag klippt till,
har för mig att dessa är syrafria, ska kolla upp detta med den butik jag köpt dem ifrån.

Pocketen har ju ett laminerat onslag, som varar längre mot plastens påverkan.

Jag skulle inte ta av plasten.
Vem vet hur länge pocketen håller sig fräsch i sitt nuvarande emballage?
Troligen ingen, om du frågar de riktiga plastexperter.

Men om du tar av plasten får du en omedelbar skicksänkning, och troligen även ekonomisk förlust.

Håller med. Om man ändå inte ska läsa pocketen, är det bättre att behålla den ursprungliga plasten på.

APenny4YourThoughts skrev:Jag kan förstå "samlartanken" med att behålla originalinplastning (t ex för en framtida försäljning), men för pocketens skull är det egentligen helt förkastligt att ha 40 år gammal skitplast runt den. Det kan inte vara hälsosamt på något plan. Jag hade utan att blinka spräckt det där och plastat in i riktiga mylarfickor.

Att ta bort plasten skulle vara att förstöra ett fint samlarobjekt.
Ungefär som att måla om ett gammalt skåp eller bryta en originalförpackning med en samlarfigur el dyl.

Du kan ha rätt i sak att innehållet mår bättre utan plasten men i detta fallet är det sekundärt.

Med tanke på kommande TV-serier grävde jag fram de här åtta tidningarna ur gömmorna:



Batman: GCPD och Batman: Gordon of Gotham kom ut 1996 respektive 1998 och är alltså föregångare till den kritikerrosade Gotham Central från 2003-2006.

GCPD hade Chuck Dixon vid pennan och den minst sagt udda kombinationen Jim Aparo (skiss) och Bill Sienkiewicz (tusch) bakom ritbordet. Resultatet blev en miniserie som jag fortfarande då och då läser om med stor behållning. Dixon presterar här ett av sina bättre manus och visar att han behärskar den berättarteknik som Steven Bocho använde sig av i Hill Street Blues till fulländning när han håller flera disparata plottar i luften och växlar mellan dem i exakt rätt ögonblick för att hålla läsaren på halster ända tills allt får sin mycket tillfredställande upplösning i nummer fyra. Att para ihop Aparo och Sienkiewicz var ett lyckokast för det är full fart i en lagom svängig still från första till sista rutan fast det inte är en superhjälte inom synhåll så långt ögat kan nå. Rekommenderas! Mycket egendomligt att den aldrig kommit ut i samlad form (men det kanske har något med Dixons åsikter om DC att göra?)

Uppföljaren Gordon of Gotham verkade av reklamen att döma ha förutsättningar att bli minst lika bra. Författare var Denny O'Neill och tecknade gjorde Dick Giordano och Klaus Janson, alla välrenommerade i dessa sammanhang. Tyvärr blev jag tämligen besviken när titeln väl kom ut eftersom den handlade om Gordons tidigare liv någonstans i kölvattnet av Batman: Year One och inte var underhållande på samma sätt som föregångaren. Det är definitivt inte dåligt, det var bara inte vad jag hade väntat mig.

Båda miniserierna rekommenderas, och de borde inte vara svåra att hitta för rimliga pengar på begagnatmarknaden.

När nu Achdé kommer till Uppsala kom jag att tänka på den här bilden han ritade åt mig i Köpenhamn för flera år sen, på den tiden jag höll i de svenska Lucky Luke-albumen. Det är en av de roligaste teckningar jag fått. Jag hade visst pratat begeistrat om den söta indianflickan i det då senaste albumet, Bröderna Dalton - fast i snaran, så jag fick en väldigt fin bild av henne - och mig - och dedikerad till min flickvän. Han har humor!

1989 fick äntligen Veronica Lodge sin egen serietidning. Tanken var att hon skulle resa världen runt tillsammans med sin stenrike industrialist till fader, uppleva spännande äventyr och kurtisera diverse lokala manspersoner mellan varven. FLN-litteratur för barn med andra ord. Pådrivande i projektet var den vid den här tiden relativt oprövade Dan Parent som blev titelns huvudtecknare...



På första omslaget tuschade Dan DeCarlo sin namnes skiss.



Nummer 2-5. Resan går till Afrika, Japan, Hollywood & Indien. Dan Parent kom mer och mer att också ta över omslagen.



Nummer 6-9. Veronica firar jul i det nyligen återförenade Tyskland, rymmer vintern i Riverdale med att besöka Australien, hamnar på fiesta i Mexico och utforskar Ryssland efter sovjetimperiets fall.



Nummer 10-11. Grekland & New York (rejält Bettie Page-inspirerat omslag av DeCarlo).

Resandet pågick fram till nummer 18 för att sen övergå till att bli en "vanlig" Archie-tidning, om än med fokus på Riverdales rikaste och mest bortskämda tonåring (med reservation för den fullständigt olidliga rödtotten Cheryl Blossom). De bästa historierna var författade av Kathleen Webb. Andra som bidrog var George Gladir, Bill Golliher, Hal Smith, Chris Allan & Mark Waid samt Robert Loren Fleming.

Någon gång skall jag väl köpa på mig 12-18 också... (Tidningen gavs ut till 2011, det sista "riktiga" numret var #206 medan de fyra avslutande kallades "Veronica presents Kevin Keller" och hade #1-4 på omslaget.)

Fascinerande att Veronica behöver ett helt nummer på sig att utforska vissa städer eller länder men sen klarar av Afrika i ett enda nummer

Det kanske inte är så förvånande att en del av den amerikanska befolkningen har lite svårt att skilja på kontinenter och länder ibland...

MAD skrev:Fascinerande att Veronica behöver ett helt nummer på sig att utforska vissa städer eller länder men sen klarar av Afrika i ett enda nummer

Det var troligen en mer säljande titel än "Veronica in Tanzania & Kenya" På 21 sidor hinner hon åka som en skottspole mellan nationalparkerna Serengeti, Amboseli och Masai Mara för att avsluta med en tripp till Zanzibar där jakten på tjuvjägaren får sin rafflande upplösning i basarerna (som ser ut som något ur "Tusen och en natt"). Om inte annat borde det bereda hennes safarisällskap rejäla logistikproblem vilket man inser om man studerar kartan...

MAD skrev:Det kanske inte är så förvånande att en del av den amerikanska befolkningen har lite svårt att skilja på kontinenter och länder ibland...

Fast i fallet Australien är de väl ursäktade? Både land och kontinent i ett.

K-E Lindkvist skrev:

MAD skrev:Det kanske inte är så förvånande att en del av den amerikanska befolkningen har lite svårt att skilja på kontinenter och länder ibland...

Fast i fallet Australien är de väl ursäktade? Både land och kontinent i ett.

Nope, för även där blandar dom in landet Nya Zeeland som en del av "landet" snarare än kontinenten.

K-E Lindkvist skrev:Det var troligen en mer säljande titel än "Veronica in Tanzania & Kenya" På 21 sidor hinner hon åka som en skottspole mellan nationalparkerna Serengeti, Amboseli och Masai Mara för att avsluta med en tripp till Zanzibar där jakten på tjuvjägaren får sin rafflande upplösning i basarerna (som ser ut som något ur "Tusen och en natt"). Om inte annat borde det bereda hennes safarisällskap rejäla logistikproblem vilket man inser om man studerar kartan...

Haha, då hade de iaf lite bättre koll inne i tidningen än vad jag var rädd för. Ja, då tycker jag de kan vara ursäktade.

BoJustBo skrev:

K-E Lindkvist skrev:

MAD skrev:Det kanske inte är så förvånande att en del av den amerikanska befolkningen har lite svårt att skilja på kontinenter och länder ibland...

Fast i fallet Australien är de väl ursäktade? Både land och kontinent i ett.

Nope, för även där blandar dom in landet Nya Zeeland som en del av "landet" snarare än kontinenten.

Blandar du inte själv ihop begreppen kontinent och världsdel nu? Nya Zeeland hör inte till kontinenten Australien, men till världsdelen Oceanien.

Nej han skrev rätt faktiskt

Han menar att de blandar in Nya Zeeland som en del av Australien och inte att det ju är en del av kontinenten Australien.

Sen hur viktigt jag ser saken är en fråga i sig, trots allt hur svårt är det inte att peka på Afrika och nämna det mest kända landet som får stå för Afrika?

Agentum skrev:Sen hur viktigt jag ser saken är en fråga i sig, trots allt hur svårt är det inte att peka på Afrika och nämna det mest kända landet som får stå för Afrika?

Vad menar du? Sydafrika? Och att det är kontroversiellt?

När nu cirkeln sluts för Love & Rockets och man upphör med det 100-sidiga, fyrkantiga, en-utgåva-om-året-formatet och återgår till magasinstorlek med 16 sidor serier av Gilbert respektive Jaime i varje nummer som är tänkta att utkomma med tre nummer per år precis som det var i början av 80-talet, tog jag tillfället i akt och plockade fram alla mina nummer av den.

Tack vare tjat från Staffar slantade jag upp den då i mina ögon groteska summan 48:- för nummer två som stod exponerat på disken i Alvglansbutiken på Hornsgatan och på den vägen är det. Tyvärr var nummer 1, 4 & 5 (som var slut i lagret) redan då så dyra att jag slog tanken att komplettera ur hågen... De serierna fanns ju ändå tillgängliga i samlingsvolym 1-3 som kunde köpas förhållandevis billigt från Bud Plant.



Nummer 2, 3, 6-18.



Nummer 19-33



Nummer 34-50 samt Love & Rockets Bonanza! från 1989 där man samlade ihop serier som publicerats på andra ställen än i tidningen.

De här är jag faktiskt lite stolt över (inte minst för att jag var en av de ytterligt få som kunde räcka upp en hand under årets "Love & Rockets:, Past Present and Future"-panel i San Diego när Gary Groth frågade publiken hur många som läst serien sen tidigt 80-tal) och även om de är långt ifrån mint-skick försöker jag läsa dem försiktigt när andan faller på och undvika onödigt slitage.