Agentum skrev: Jo, det var ju häleri egentligen så hur slutade historien? Då fanns väl i god tro kvar om man betalt skäliga priser så man kanske inte dömdes för nåt på den tiden.
Tills för bara något år sedan (och det här var ju 1990) räckte det med "god tro" för att man skulle få behålla köpta stulna varor. Jag kollade med alla handlare innan köpet och tog legitimation. Svårt att göra något mer med ett så ovanligt parti.
Jag minns tyvärr inte hur mycket jag betalade. Alla tidningar sålde jag via mina listor. De räckte i ganska många år.
Det var en historia som inte går av för hackor. Var det 16 år sedan lär det hela vara preskiberat idag så det var roligt att få höra den.
Jag har en annan lite mindre historia från när jag jobbade i seriebutik för ca 8 år sedan. Det är mer en historia om en "stupid criminal" som man kan skratta åt. Samt seriehandlarnas "djungeltelegraf" som fungerade bra.
Butiken hade som policy att ha nästan allt framme så att kunderna kunde titta på produkterna lättare. Gränsen för Kalle Anka-tidningar gick vid 1950. Dessa och nyare fick stå framme, resten bakom disk.
Det kom ett samtal från en annan handlare i stan. "Jag hade en skum figur inne för 10 minuter sedan som ville sälja två årgångar Kalle 50-51. Jag bad honom komma igen om en timme när jag gått igen om tidningarna. Är dom era?"
Vi kollade i lådan och det var ett hål i början av Kalle-facket. Det jäkeln hade tagit bunten under jackan och dragit.
Två man drar iväg till den andra butiken och utanför på gatan hittas prislapparna som han rivit av och slängt.
Snubben kommer tillbaka och skall avsluta affären. "Du grabben, det är våra Kalle du har tagit".
"Jaha" säger han och går.
Snabbt agerande och bra kommunikation gjorde att episoden slutade lyckligt.
Nu när vi ändå talar om stölder och häleriförsök så kom jag att tänka på en liknande incident som skedde för några år sedan. Jag och en annan seriehandlare hade båda två varsin liten seriebutik här nere i Trelleborg. En dag kommer det in en kille till mig och vill sälja några gamla Kalle Ankor från fyrtiotalet. Bl.a. 4/48 var inblandad kommer jag ihåg. Snygga och trevliga skick och eftersom killen såg städad ut och skyllde på arv så gav jag ett bud och killen nappade. Tidningar och pengar bytte ägare. Ett par dagar senare så fick jag e-post ifrån den andre handlaren i stan som undrade om jag hade fått in några gamla Kalle Ankor på sistone. Jo, det hade jag ju. Det visade sig att den städade killen i toppluvan hade någon form av praktikplats hos den andre handlaren. Eftersom handlaren hade haft sitt kassaskåp öppet under dagen och scannat omslag så hade han inte märkt att några enstaka tidningar försvunnit. På kvällen hade det dock inte stämt i kontrollräkningen så han misstänkte vad som hänt. Jag och den andre handlaren träffades i hans butik dagen därpå och konfronterade praktikeleven som erkände utan omsvep. Jag fick tillbaka mina pengar, den andre handlaren fick tillbaka sina tidningar och toppluvekillen blev både polisanmäld och arbetslös på samma eftermiddag.
Hade du velat ha kvar nr 4/48 eller?? Vad köpte du den för?? men den så lämnade du ju tillbaka den...
Kalle från 40-talet är ju alltid kul, det är inte så ofta man hittar dom överhuvudtaget och framförallt inte i skick över G. Så visst var det kul att bläddra igenom den. Själv upplever jag en svårdefinierbar känsla när jag håller i en 48:a eller 49:a, en känsla som inte finns i exempelvis en 50:a Andäktighet är ett bra ord. Så visst... Men samtidigt är jag glad att allting kom tillrätta. Den andre handlaren hade säkert betalt en god slant när han köpte in tidningarna och ska därför självfallet få tillbaka sina tidningar så fort som det bara går. Jag köpte alla tidningarna ganska billigt, det var en av anledningarna till att jag direkt la ihop ett och ett när den andre handlaren hörde av sig. En affär som verkar vara för bra för att vara sann är oftast det.
Labrador Road 26 skrev:Har inte stulit någon serietidning, men när jag gick i ettan (eller tvåan) upptäckte jag av en slump att någon som bodde på vägen till skolan prenumerade på Kalle Anka som stack upp ur brevlådan. Så varje tisdag (eller vilken dag den nu kom) så gick jag en halvtimme tidigare till plugget, lånade tidningen och satte mig mot ett träd precis bredvid, läste den försiktigt och lade sedan tillbaka den i brevlådan. Tror aldrig ägaren märkte något och jag lade alltid tillbaka den. Det var min enda regelbundna tid med Kalle, själv prenumerade jag på andra tidningar. Har tyvärr för mig att Kalle slutade dyka upp innan jag började i en annan skola och tog en annan väg, men ett halvår eller mer hann jag i alla fall läsa den.
Satt och använde Googles funktion för att "åka" omkring på gator och gjorde ett besök i barndomens kvarter och lyckades minsann även hitta brevlådan och trädet som bidrog till min relativt sparsmakade utflykt i Disney-land.
Huset har jag inget minne av, men brevlådan och trädet är desto mer bekanta. Jag tror aldrig jag fick klart för mig vilken unge det var som bodde i det huset. Om det nu var en unge som prempade vill säga.
With great collections comes great responsibility. larsa66 till mig: Ibland tror jag att du skulle bli en bra seriefigur med dina starka åsikter och kommentarer. E Dahlén: Mycket klokt - så sant! (Lägger till Sallander i raden av epokgörande filosofer)
Nu minns jag den gamla norska TV-serien Lekestue, där huvudpersonen är en 20-någontingårig slyngel som börjar varje morgon med att låna sina grannars tidning ur brevlådan.
Nima skrev:Tänk så hade ungens päron kommit ut en dag och sett dig, vad hade du sagt till ditt försvar?
Det oroade jag mig nog inte för. Det var ju ett relativt lugnt område där det mest avancerade var att palla äpplen från någons tomt. Men jag hade troligen sonika förklarat att jag bara lånade den ett tag, jag var ju rädd om tidningarna redan på den tiden så det blev inte några skador på den.
With great collections comes great responsibility. larsa66 till mig: Ibland tror jag att du skulle bli en bra seriefigur med dina starka åsikter och kommentarer. E Dahlén: Mycket klokt - så sant! (Lägger till Sallander i raden av epokgörande filosofer)
Mja... stulit och stulit... Jag lånade ett par tidningar av min kusin när jag var liten. Kusinen har fortfarande inte bett om att få tillbaka dem. Och jag kan ju inte säga att jag har påmint om dem heller...
Jo men det är ju inte direkt landsvägsrövarstil, sånna grejor har de flesta gjort, ibland glömmer man, även jag har lånat ut saker och sen glömt länge och så var de borta, och även hittat saker vid städningar från det förflutna som jag då påmint mig tillhörde nån annan, men tiden har liksom gått förbi det för länge sen.
Då finns det mer att särja över saker man givit bort eller slängt som skräp och nu säg 20 år senare så betingar de priser så man blir andlös, ja inte millioner, men man har liksom kastat och givit bort tiotusenatals kronor.
Annars är jag en sån so,m behåller det mesta, men ibland måste saker iväg i prioriteringar helt enkelt.
![[8D]](./images/smilies/icon_smile_cool.gif "Cool"){kind=icon}
![[;)]](./images/smilies/icon_smile_wink.gif "Glimt"){kind=icon}
![[V]](./images/smilies/icon_smile_disapprove.gif "Oskyldig"){kind=icon}