MagnusR skrev:Vet inte om Karl-Erik som jag är en Valiant-samlare eller om intresset låg i tributen. Hur som helst minns jag att Acclaim-varianten av Ninjak var betydligt populärare (relativt sett) i Sverige än i USA.
Eftersom det verkar dumt att föra den här diskussionen via proxy så reggade jag ett användarkonto och svarar själv på ovanstående.[:)]
Min Acclaim-samling är tämligen blygsam ("Troublemakers" #1-4, "The Grackle" #1, "Trinity Angels" #1-12 och "Ninjak" 1-12). Jag köpte de tidningar av de serieskapare jag visste något om eller som verkade lovande, och "Ninjak" var den som jag tyckte bäst om. Neil Vokes kände jag till sen tidigare och Kurt Busieks namn borgade för kvalitet. Det föll sig ganska naturligt att köpa omslaget till #9 när Neil (som för övrigt är en trevlig prick, kolla gärna hans blogg på
http://vokesfolks.blogspot.com/) hade det till salu. Att det är en Eisner-pastish gjorde det bara beslutet lättare...
Angående Frank Robbins så gillar jag allt han gjort, även de sena grejorna när det är uppenbart att han slarvar något kopiöst. Precis som Germund säger så har mina fördelen av att vara groteskt stora (19" x 5 1/2")och det gynnar Robbins minst sagt dynamiska penselföring. Får man tro legenden så var Robbins så produktiv att han fixade 5 dagsstrippar och en söndagssida i veckan utan assistans och kunde dessutom unna sig flera dagars ledighet... Ett ytterligare exempel på något tidigare Robbins finns till beskådande på
http://homepage.mac.com/johan.blixt/hazard2.html där Johan Blixt gjort en jämförelse mellan sitt original (som han skaffade samtidigt med mina) och omredigeringen i Agent X9. Jag vill tillägga att jag köpte strippen från 27/12 -68 först och sen låg sömnlös och våndades över att jag delat på två strippar som hängt ihop i 36 år. Jag var helt enkelt tvungen att gå tillbaka dagen därpå och lätta lite mera på lädret så jag kunde ta med mig den från 28/12 -68 också. Här är förresten ett bevis på att det är fler i seriebranschen som gillar Robbins:
Namnteckningarna tillhör Karl Kesel (
http://en.wikipedia.org/wiki/Karl_Kesel), Max Collins (
http://en.wikipedia.org/wiki/Max_Allan_Collins) och Terry Dodson (
http://en.wikipedia.org/wiki/Terry_Dodson) som för övrigt hyste vissa farhågor om att få sova i hundkojan efter sina utsvävningar bland Robbins-originalen ("My wife will kill me!"), men på direkt fråga försäkrade den fagra Rachel att så inte alls var fallet.[:D]