Salamandern av Comes

[Herr O]

Didier Comes: Salamandern

Förlag: Epix
Utgivningsår: 1983
Utgivningsland: Sverige
Språk: Svenska
Format: Häftad
Svartvitt

Det hela börjar mer än lovligt klassiskt. Den unga kvinnan och hennes vresige man flyttar från stan. Hon är gravid och han är filmare och ska göra ett reportage om ockultism. Den lokale prästen kommer och välkomnar. Han gillar inte deras ointresse för kyrkan och fäbless för svartkonst. Mannen skaffar en liten svart bock för att hålla sin stackars fru sällskap. Inte helt överraskande hittar de en dag den lilla bockens huvud uppspikat på dörren. Och originellare än så blir det egentligen inte. De goda grannarna är långsmala och alvliknande, de onda grannarna är fula och groteskt degiga i ansiktet på ett mycket tilltalande sätt. Det hela är mycket filmiskt berättat, men det hade inte blivit mer än en medioker skräckfilm av europeiskt snitt av det hela. Det är lite för flummigt och lite för förutsägbart. Dessutom haltar dramaturgin betänkligt och för att kompensera detta har Comes lagt in stora pratbubblor, ibland långa sjok, där alldeles förmycket förklaras. Vilket är synd, eftersom det parallellt med detta myckna pratande finns ett suggestivt bildberättande där svärtan får flöda över vackra landskap. Detta, och att det faktiskt tänder till lite i slutscenerna, gör att den ändå får betyget tre av fem.

[Wakuran]

Mycket av det dar kanns iofs som ett medvetet stilval fran Comes sida.

Att klaga pa att folk har langsmala ansikten ar litet som att klaga pa att Crumb-tjejer har stora rumpor eller att Barks-figurer har nabbar...

Naja...

[Herr O]

Naturligtvis kan man reta sig även på saker som är medvetna val. Jag vill minnas att Harvey Pekar inte gillade att Spiegelman valde fabeldjursformen till Maus tex. Jag förstår så klart att Comes valt att göra som han gör, men jag behöver inte gilla det för det.

[KRax]

Hmm, är det egentligen rättvist att jämföra det här vackra albumet med skräckfilmer? Jag finner ingen som helst vilja att skrämmas i manuset, nej, jag tycker det är en positiv hyllning till livet och naturen.

Din kritik är annars klok och även om jag inte tar skavankerna lika hårt, så är det samma svagheter i berättandet, som hos mig skulle dra ned betyget till en fyra. Comés "Tystnad", är en bättre variant, som i samma miljöer uppbådar samma känsla, men allt är snäppet bättre. Det albumet ser jag som näst intill perfekt.

[RioGrande]

Håller på med denna nu. (Som jag försökte läsa för omkring tjugo år sedan). Uppvärderar den. Tokuppvärderar den, faktiskt. Oj, Comès lägger sig ju någonstans mellan Pratt och Tardi (samtidigt som husen ser ut att vara gjorda av Peyo). På ett coolt vis. Och det ÄR ett extra plus att en av huvudpersonerna sitter och äter SMACKS-flingor och får upp en Dupond (eller Dupont) som flingförpackningsfigur (som han glatt doppar i mjölken).
Nu måste jag läsa och läsa om de andra Comès-albumen också....

[Ördög]

Ett album som jag läste som tonåring i finsk översättning, och som det vore roligt att ta del av på nytt. På franska, naturellement.

Men heter äventyret Salamandern på svenska? Originaltiteln på franska är La Belette, som ingalunda betyder salamandern utan (små)vesslan.

[KRax]

Haha! Ser man på. Det finns ju både en Salamander och en Vessla i albumet och faktiskt, Vesslan är en titel som passar storyn bättre. Lägger tonvikten på en annan innebörd. Översättaren - eller förlaget - måste ha tyckt att Vesslan inte var tillräckligt fint.

[Peral]

Det är en av många Horst Schröders kulturgärningar att det finns utgivet på svenska

[RioGrande]

Hm... Läste albumet "Eva" av Comes igår. Mer en ordinär thriller än Salamandern. Snyggt tecknad, men jag engagerade mig aldrig riktigt i figurerna.

I Salamandern fanns någon sorts magisk/filosofisk överbyggnad (lite flummigt ekologistisk kanske, men ändå). I Eva verkade människorna vara lika kalla (drift-)maskiner som de mekaniska dockorna. Kanske var den lite inspirerad av Hitchcockfilmer?

[Ördög]

Jag köpte ett välbehållet exemplar av La Belette på franska ebay för ett par veckor sen.

Fängslande berättelse, även om den läskige prästen känns föga trovärdig i sin fanatism och mordlystnad.

[Ingemar Bengtsson]

Då ni verkar läsa boken noga kan ni ju fundera över vilken seriesida som är spegelvänd i den svenska albumutgåvan av SALAMANDERN (den var däremot rättvänd vid följetongspubliceringen i Pox).

Eftersom man använde tryckfilmer på 80-talet så var det tyvärr väldigt lätt att dessa blev felvända om tryckeripersonalen slarvade. Den här boken är min favorit när det gäller Comés serier, så det är tråkigt att det här felet slank igenom.

[RioGrande]

57.

[Wakuran]

57.

Märks det när man läser, eller är storyn lika logisk ändå?

[RioGrande]

En kvinna är först avklädd, sedan på-, sedan av-, igen.

[Wakuran]

Aha... Så det låter inte som en spegelvändning borde spela så stor roll ... ? =/

[RioGrande]

Vaddå? Hade inte du blivit förvirrad? Om det hänt dig:
Först är hon avklädd. Oj, tänker du...
Men sedan är hon påklädd. Ääää, jag missuppfattade visst hennes intentioner.
Sedan är hon naken igen. Meeeeen, vad vill fruntimret???

[Wakuran]

Jo, visserligen, men det blir ju precis likadant även om det är bakvänt, så att säga...

[RioGrande]

Inte för att jag märkte något när jag läste albumet. MEN det blir INTE precis likadant.
Det är fyra strippar (no pun intended) på sidan. Stripp tre består av tre bilder. Bild ett: Naken kvinna i helfigur, kappan faller till marken. Bild två: Halvnaken kvinna halvfigur, kappan halvvägs av. Bild tre: Påklädd kvinna i halvfigur, fast lite närmare betraktaren, hon börjar knäppa upp. På nästa rad följer bild ett i stripp fyra: Kvinnan ligger på marken helt avklädd. (De två övriga rutorna i stripp fyra kan vi bortse från: kvinnans ansikte, samt en ugglas ansikte.)