superhjälteseriens kännetecken

[tfels]

Vad är utmärkande för en superhjälteserie i fråga om form, stil, innehåll och atmosfär?

Jag funderar eftersom jag tecknar sådana själv ibland. Ibland är det skönt att luta sig mot konventionerna och inom dessa ramar skapa sina serier, men när är de till hinders och varför?

[Magnus Knutsson]

Du måste ange vilken slags superhjälteserie. På rak arm kan jag definiera fyra olika superhjältegenrer. Den förste är väl den ursprungliga: den stiliserad, sagoaktiga ton, men med ett fullständigt allvar i botten. Tänk de första deceniernas Superman.

Sen en med samma grundton, men mer sagoaktig och med humor. Egentligen komiska äventyrsserie alltså. Där har vi Captain Marvel.

Vi har också superhjälteserie som har utvecklas med psykologisk realism, en snällare variant typ såpa Spiderman. Och så har vi en grymmare variant Batman i Killing Joke t ex.

Den modernaste varianten är med ännu mer realism. Superhjälten, en vanlig människa som valt superhjälte som livsstil eller som finns i en värld där alla är superhjältar. Mest kända är väl två av Allan Moores serier, Watchmen och Top Ten.

[tfels]

Jag tänkte snarast på serier som ska fungera idag. Men ditt påpekande är förstås viktigt för frågan och intressant. Fler frågor dyker alltså upp. Dels, hur hänger de undergenrer som Magnus tar upp ihop? Har de utvecklats ur föregående och så avlöst varandra på rad? Eller kom påverkan från annat håll? Finns de parallellt? Och dels, vad har de gemensamt, som gör att de ändå räknas till samma genre?

Anledningen att jag tog upp frågan från början är om inte detta med själva "atmosfären" och "stilen" i en serie påverkar en hel del huruvida vi tycker att det är en superhjälteserie. Jag har just ritat en sådan som framför allt utspelar sig i en skog och jag tycker att den har en lite annorlunda atmosfär, tills en viss hjälte dyker upp. När sedan skurken visar sig på sista sidan ändras atmosfären ännu mer till "typisk superserie".

Kan man göra en serie som känns som en superserie utan några superhjältar?

[Isegrim]

Frågan är mycket intressant (kanske främst sett ur skaparens synvinkel), det kanske inte alltid är självklart att det är förekomsten av superhjälten/ar som ger känslan av superhjälteserie. Top Ten känns bitvis mer som en kriminalhistiria än en superhjälteserie. Kanske för att huvudpersonerna inte står ut ur mängden, det är inte deras superkrafter som utmärker dem.

Kan det vara en superhjälteserie utan superhjältar?, frågar du. Menar du då att där inte heller finns någon superskurk? Tror att man nog kan uppleva det som en superhjälteserie, om det utspelas i en värld där de förekommer, även om de inte dök upp i just detta avsnitt.

Svårare att tro att man skulle få till det utan superhjältar/skurkar i kulissen.

Men, vad är gemensamt mellan de olika genres som Magnus räknat upp?

Att det förekommer personer med extraordinära krafter/förmågor?
Att det förekommer heroiska personer?

Kanske ska man dela upp det mellan, klassisk superhjälte och problematiserade av superhjälterollen (postklassiskt...?).

[Kermit]

En viktig aspekt är väl den såpoperaprägel som många superhjälteserier har. De är tänkta att hålla på länge än, det är ofta mycket romantik och folk dör och återuppstår lite då och då.

[UlfK]

Kan man göra en serie som känns som en superserie utan några superhjältar?

Kort svar: Ja. De tidiga Locas-avsnitten i Love and Rockets är ett utmärkt exempel.

[Isegrim]

Vad är det som gör dem till , gör att de känns som, en superhjälteserie ...

[Isegrim]

Vad är det som gör dem till , gör att de känns som, en superhjälteserie ...

EDIT: ahh okej. Hade inte läst detta, men med andra ord så var det en lek med genren.

[Magnus Knutsson]

Jag tänkte snarast på serier som ska fungera idag. Men ditt påpekande är förstås viktigt för frågan och intressant. Fler frågor dyker alltså upp. Dels, hur hänger de undergenrer som Magnus tar upp ihop? Har de utvecklats ur föregående och så avlöst varandra på rad? Eller kom påverkan från annat håll? Finns de parallellt? Och dels, vad har de gemensamt, som gör att de ändå räknas till samma genre??

Ja, de har utvecklats ur varann och i den ordning jag drog upp. Och påverkan utifrån är dels romankonsten, (realismen) alltså och såpoperan, radio- och tvserier.
Det de har gemensamt är att de i botten är hjältesagor, en form som går långt bak i tiden, tänk Herkules. De har hjältesagans grundstruktur bortsett från en sak, de har inte hjältesagans slut, utan pågår oavbrutet.
De gemensamma är hjältens attribut, superhjälten ska ha åtminstone några av dessa, d v s nån form av superkraft, en speciell dräkt och ett speciellt namn och en dubbel identitet.

Anledningen att jag tog upp frågan från början är om inte detta med själva "atmosfären" och "stilen" i en serie påverkar en hel del huruvida vi tycker att det är en superhjälteserie. Jag har just ritat en sådan som framför allt utspelar sig i en skog och jag tycker att den har en lite annorlunda atmosfär, tills en viss hjälte dyker upp. När sedan skurken visar sig på sista sidan ändras atmosfären ännu mer till "typisk superserie".

Att den känns annorlunda är kanske inte så konstigt. Den typiske superhjälten är en urban figur. Han flyger eller kastar sej mellan skyskrapor.?

Kan man göra en serie som känns som en superserie utan några superhjältar?

Tja, så länge det är en hjältesaga, så...

[tfels]

Ta t ex Lucky Luke och Asterix. De känns definitivt inte som superserier, trots att figurerna i princip har superkrafter och trots att de utför hjältedåd. De är berättade på ett annat sätt och förmedlar en annan stämning.

Tycker att Love and Rockets ibland rör sig nära superhjältegenren, men att de inte är det riktigt. Men de ligger tillräckligt nära för att man ska kunna hämta inspiration därifrån. Jag har bland annat gjort manus till en serie som heter Halvhjärtat, en superserie influerad av L&R. L&R tycker jag inte har tillräckligt tydliga hjältar som sätter stämningen i huvudrollerna för att den ska vara superserie. Fast jag är inte helt säker.

[Agentum]

Nä självklart innebär superhjälteserier nån form av den settingen med lustiga dräkter och ofta antagonister med förmågor med.

Men anars är det öppet och ofta är storys låsta i detta frö att de awldrig kunde ha blivit utgivna annars i USA.

Håller inet med om de exempel som togs upp heller, den första där tex att golden age är allvarliga osv, det stämmer ju för Superman eller Batman osv, emn Cap Marvel fanns ju med, Plastic Man osv.

Silverage hade ju DC körandes vidare på det äldre men mer inhouse look, Marvel kom med såpoperan, ändå är de ganska givna i den här perioden vad de är, sällan berättas nånting väldigt komplicerat och mångbottnat, dt rä underhållning och ofat ganska snabbt ihopsvängt.

Senare tider har ju haft allt från grim and gritty till motsatsen, men en sak är rätt säkert superserier är amerikanska, de går att härma men det är inet mycket som käns "äkta" från annat h¨åll mer än möjlgen brittiskt då möjligen, senare kommer de ju in och kör sina serier av sci-fi typ på superserierna och ändra marknaden i USA väldigt, detta förstås pga större frihet rått i UK så de har haft möjlighet tat få göra lite vad de velat och har mer lockat in den typen av folk med.

Love & Rocket är då ingen superhjälteserie, hur menar ni då?

De trä svårt att sätat exakta kriterier men jag tycker man känner direkt vad det är, såsom at tFantomen inet är en superhjälte tex fast en del blint hojtar att han minsan har en trikådräkt osv.

Superserier är dessutom från serietidningsformatet och inet från stripserier, det är en genre som utvecklades först just som serietidning vilket är ovanligt, det mesta annat fanns redan i form av stripserie.
Dock var det inet med vilje då Superman var tänkt av upphovsmännen att gå just som dagstrip men de kunde inet kränga honom helt nekelt och det hade ganska nyligen börjats tryckas nytecknat material i serietidningsformat, detta förändrade allt.

Så mycket att stripserien började kopiera serietidningen som med The Spirit söndagsidor tex.

[tfels]

Kan man göra en serie med en etablerad superhjälte i huvudrollen, så att den inte känns som en superhjälteserie? I så fall, hur? Finns det några exempel?

[Kermit]

Det finns väl några exempel på det. När Bendis skrev Daredevil var det VÄLDIGT lite superhjältande, och nästan bara fokus på Matt och ett gäng av hans vänner.

[Isegrim]

När superhjälten måste lösa problem utan att hens superkrafter gör någon skillnad; när man fokuserar på hens vardag istället för "äventyr"/ kamp mot ondingar; fokus vid relationsdrama istället för eskapism.

[rkaj]

När superhjälten måste lösa problem utan att hens superkrafter gör någon skillnad; när man fokuserar på hens vardag istället för "äventyr"/ kamp mot ondingar; fokus vid relationsdrama istället för eskapism.

Fast är inte just det normalfallet i "tredje vågen" eller vad det kallas av Superhjälteserier? De vars främsta exempel kanske är spindelmannen på sjuttiotalet, där det ju egentligen var väldigt lite superhjälteäventyr och väldigt mycket trassel med Peter Parkers jobbiga chef och trassliga kärleksliv.

Annars tänker jag på äventyret Medborgare K. Walker (Fantomen 7/1975, 18/1983 och 10/2002). Men det är väl fusk eftersom Fantomen inte riktigt är en superhjälteserie från början.

[Agentum]

Kan man göra en serie med en etablerad superhjälte i huvudrollen, så att den inte känns som en superhjälteserie? I så fall, hur? Finns det några exempel?

Som flera skriver, då måsta du i princip strunta i när han tar på sig dräkten och är ute och slår skurkar på käften.

Exempel i olika steg är ju många då som sagt många bundits vid superhjältetemat frö tat ens få göra verklighet av sin idé alls.

En som är långt ifrån är tex. Ex Machina, där är ev. superhjältande och superförmågor flashbacks och det handlar främst bara m att han har förmågan att kommunicera och kontrollra teknik so mdet är när serien utspelar sig, men han har en bakgrund som superhjälte.

[Agentum]

När superhjälten måste lösa problem utan att hens superkrafter gör någon skillnad; när man fokuserar på hens vardag istället för "äventyr"/ kamp mot ondingar; fokus vid relationsdrama istället för eskapism.

Det kan nog annars idag betecknas som ganska normalt för superhjältegenren och beror mer på hur ofta dräkten åker på för att ge lite action för balansen mot såpoperan.

Den typ du möjligen isaf ser som riktigt superhjältande är i det närmaste död isf sen mycket länge, iaf i några längre serier, möjligen nåt inriktat främst mot barn.

Sen är det givetvis skillnad på vad man kan identifiera sig med, Superman har ju ett problem där, oftast blir det "vem bryr sig, snubben har allt" och främst alternativa storys är lyckade, iaf i någorlunda modern tid.

[Isegrim]

Kan hålla med om att superhjältegenren är så mycket mer nyanserad idag och flera av de exempel man försöker ge har redan används. Men, frågan är väl också, vad är schablonbilden av superhjälten och hur kan den varieras utan att sluta vara superhjälteserie. Serien TopTen, är alla superhjältar till trots, ingen superhjälteserie utan mer en slags Spanarna på Hillstreet.

[Agentum]

Jo men det är ändå en varint på temat, väldigt speciell det kan man ju säga iofs.

Tänkandet till hur man kan göra nåt ingen gjort med genren har nog malt i många serieförfattares huvuden, Moore gick ju igenom det mesta när han gjorde dem.

Det är väl dock ingen fel på att skriva superserier, flera skriver ju bra sånna utan att plocka isär eller vända på nånting, men det är väl inte så mycket av det som är minnesvärt kanske åtminstonde inte i längden.

Här har vi ju ett problem med att man ledsnar helt klart och att det finns långt mycket mer material än man nånsin orkar läsa, ibland känner man at tdet är synd att det blev som det blev, litye mer fördelning av resurserna mellan olika genreer hade varit bra, så verkar det dock aldrig bli, Vertigo och liknande har definitivt haft sina dagar och det har snarare blivit mer "mainstream" än tidigare på senare år.

Antar att pengarna finns där trots allt zzzzzzz

[tfels]

Bra svar och funderingar. Kan en action- och/eller sf-serie med en superhjälte i huvudrollen (i sin dräkt) bli så pass annorlunda att den inte känns som en superhjälteserie? Försöker närma mig gränsen här.