Sida 2 av 14

Postat: sön 24 feb 2008, 19:45
av Rufus
Vad tycker ni om färgläggningarna i Johan och Pellevin-albumen? Jag tycker att vissa fick väldigt fin och bra färgläggning, medan andra fick ful och prickig färgläggning som jag irriterar mig på. Mycket bra är den i Det glömda landet. Bra även i första albumet (Vilden i klippiga skogen), men i andra albumet (Fången på Montresor) stör jag mig på den. Det är för få olika färger och i punkter. Lågbudgetförläggning. Även senare J&P-album som t.ex. Vikingarnas ed och vissa Starke Staffan-album drabbades av sämre färgläggning. Nu är det Carlsen-utgivningen som jag har. Skiljer sig färgläggningen i olika upplagor eller jämfört med Coeckelbergs eller Tintins äventyrsklubb?

Både Den förtrollade flöjten och Den förtrollade hunden saknar jag i min samling. Hur är färgläggningen i dom i Carlsen-utgåvorna? Och är de bättre eller sämre jämfört med Coeckelbergs eller Tintins äventyrsklubb?

Edit: Jag såg nu i Serieforums webguide att det är bara nr 7 Det glömda landet och nr 6 Slottet vid de sju källorna som har getts ut av Carlsen IF. Kan det vara så att det är just dessa som har bäst färgläggning, och att det är Carlsen Comics-utgåvorna som har sämst?

Postat: mån 25 feb 2008, 17:58
av Rufus
Inspirerad av Johan och Pellevin-debatten, plockade jag fram mina gamla album. Och inte nog med det. Jag gick även in på Dolores och kunde inte motstå att köpa två album, Den förtrollade hunden och Den förtrollade flöjten, båda Carlsen Comics-utgåvor. Det visade sig att jag hade läst båda albumen tidigare, men det var nog 25-30 år sen.

Den förtrollade hunden är suveränt bra tecknad och har underbar färgläggning. Storyn ses idag kanske som klichéfylld och stereotyp (ung, stilig och god kämpar och besegrerar med bl.a. J&Ps hjälp äldre, ful och ond), men den är ändå bra på sitt sätt och Peyos humoristiska poänger är det heller inget fel på. Mycket trevligt album.

Den förtrollade flöjten är äldre och har av någon anledning sämre färgläggning. Men jag gillar den också. Kanske mest för att Smurferna är med. I båda dessa album är Smurferna med, och Den förtrollade flöjten är den allra första serien med smurfer överhuvudtaget, om jag har förstått rätt.

Jag har även läst om mitt ex av J&P nr 1 (Vilden i klippiga skogen), och jag håller med om att det är ett mycket bra album. Detta tillsammans med de tre smurfalbumen (Flöjten, Hunden och Det glömda landet) är mina favoriter.

Postat: mån 25 feb 2008, 20:18
av Ingemar
[quote="Anders1"]

Storyn ses idag kanske som klichéfylld och stereotyp (ung, stilig och god kämpar och besegrerar med bl.a. J&Ps hjälp äldre, ful och ond),
[/quote]
Till och med ung, god, blond, vältränad och med stor haka, mot äldre, ful, ond, fet och mörkhårig... [V]

Postat: mån 25 feb 2008, 20:34
av Ellingen
[quote="Anders1"]

Vad tycker ni om färgläggningarna i Johan och Pellevin-albumen? Jag tycker att vissa fick väldigt fin och bra färgläggning, medan andra fick ful och prickig färgläggning som jag irriterar mig på. Mycket bra är den i Det glömda landet. Bra även i första albumet (Vilden i klippiga skogen), men i andra albumet (Fången på Montresor) stör jag mig på den. Det är för få olika färger och i punkter. Lågbudgetförläggning. Även senare J&P-album som t.ex. Vikingarnas ed och vissa Starke Staffan-album drabbades av sämre färgläggning. Nu är det Carlsen-utgivningen som jag har. Skiljer sig färgläggningen i olika upplagor eller jämfört med Coeckelbergs eller Tintins äventyrsklubb?

Både Den förtrollade flöjten och Den förtrollade hunden saknar jag i min samling. Hur är färgläggningen i dom i Carlsen-utgåvorna? Och är de bättre eller sämre jämfört med Coeckelbergs eller Tintins äventyrsklubb?

Edit: Jag såg nu i Serieforums webguide att det är bara nr 7 Det glömda landet och nr 6 Slottet vid de sju källorna som har getts ut av Carlsen IF. Kan det vara så att det är just dessa som har bäst färgläggning, och att det är Carlsen Comics-utgåvorna som har sämst?
[/quote]
Jag har kikat lite på "färgläggningen" i mina album.
"Vilden i klippiga skogen" 6:e upplagan tryckt 1981 jämfört med "Fången på Montresor" 5:e upplagan också från 1981.
Jag kan också se en liten skillnad på dessa, trots att de tryckta samma år. Dock är jag ganska säker på att det handlar om en tryckteknisk skillnad och inte en fråga om annorlunda färgläggning. Anledningen att du uppfattar "Fången" som sämre, "ful och prickig" är att den är tryckt med en lägre rastertäthet, dvs att punkterna, rasterna som (nästan) all tryckning bygger på, är större. De blir helt enkelt synliga. Titta med en lupp på "Vilden" så ser du punkter där också, dock inte lika stora som "Fångens".

Denna skillnad tror jag du kan hitta på alla albumen du nämner ovan.

/Tryckaren [:)]

Postat: mån 25 feb 2008, 20:44
av Rufus
Större skillnad blir det om man jämför t.ex. CC:s Den förtrollade hunden och Carlsen IF:s Det glömda landet med t.ex. Vikingarnas ed och CC:s Fången på Montresor. Skumt stora skillnader. Och det är inte bara rastertätheten som skiljer utan även valet av färger.

Postat: sön 23 mar 2008, 10:25
av Ördög
Nu ska Dupuis ge ut Peyos samlade Johan och Pellevin-produktion i fyra band, i kronologisk ordning. För ett par dagar sedan tillbringade jag en timme vid Akademiska bokhandelns franska seriehylla och studerade första delen, som har titeln "Page du Roy" (Kungens page) och som omfattar de tre första albumen, Le chatiment de Basenhau (Förrädaren), Le Maître de Roucybeuf (Arvsfejden) och Le lutin du Bois des Roches (Vilden i Klippiga Skogen). Men också ett innehållsrikt förorord och bonusmaterial i form av skisser, tidigare versioner etc. Mycket intressant, förutsatt att man kan franska förstås! Här är ett par länkar. Kolla omslaget, som är en tidigare version av det omslag till Vilden i Klippiga Skogen som vi känner!

http://www.dupuis.com/servlet/jpecat?pgm=VIEW_SERIE&lang=UK&SERIE_ID=1548
http://www.sceneario.com/bd_9253_johan_et_pirlouit_(integrale)_tome_1.html
http://www.bdgest.com/forum/bdgest/Bande-Dessinee-Franco-Belge/couverture-integrale-pirlouit-sujet_40402_4.htm

För första gången fick jag nu veta att Peyo faktiskt producerade fler historier om Johan och Pellevin, utöver de 13 album som Coeckelbergs och Carlsén gett ut. Tydligen handlar det om kortare historier, som aldrig publicerats på svenska. Eller har nån av er minne att ha läst "Enguerran le preux" på svenska - översättningen skulle väl bli Enguerran den bålde eller nånting ditåt? Eller "A l'auberge du pendu" - På den hängde mannens värdshus? Eller "Les mille écus" - De tusen guldmynten (eller De tusen sköldarna)? Nåväl, de här kortare episoderna kommer att publiceras i de följande volymerna av Johan et Pirlouit - L'intégrale.

Jag själv gillade J&P mycket under en tid, men senare övertog intresset för andra serier - således har jag fortfarande inte läst Månstenen och Vikingarnas ed, till exempel. Kanske serien helt enkelt kändes lite antikverad (okay, medeltida - ha ha ha!) redan på 80-talet. Kanske jag i likhet med många andra inte reflekterade över Peyos, Johans och Pellevins pionjärgärning - monsieur Culliford var för mig framför allt smurfernas skapare, som så småningom till obotlig skada för mänskligheten sålt sina små blå åt de amerikanska imperialisterna ...

En orsak kan också vara brister i de svenska översättningarna. Jag har alltid varit intresserad av historia - både i bok- och serieform. En inskränkt medeltidsforskare skulle säkert hitta myriader av fel i serien - jag har bara irriterat mig på namnskicket. I den svenska översättningen har riddare och skurkar försetts med namn som inte låter medeltida för en styver. Sammansatta namn av typen Trickenhiälm, Lurenhöök, Skurkenhiälm, Crimmelborg, Blidenborg vore måhända på sin plats om serien utspelades på 1600- eller 1700-talet. I det här fallet tycker jag att översättaren - var det Ingrid Emond? - borde ha valt namn som svenska medeltidsädlingar bar, och sedan förvrängt dem allt enligt behov.

I det franskspråkiga originalet har både namnen och seriefigurernas språk i övrigt en ålderdomlig färg, som ska bidra till medeltidsatmosfären. Till exempel heter samlingsutgåvans första del "Page du Roy" fast ordet för kung i modern franska stavas "roi". Och hovfolket kallar kungen "sire" som man gjorde på den tiden. Och så tycks alla dua varandra, det franska niandet bland kreti och pleti är av senare datum.

Postat: sön 23 mar 2008, 11:20
av Rufus
Intressant inlägg. Jag har dock aldrig stört mig på översättarens val av namn eller duandet. För mig var det bara färgläggningen i vissa album som störde.

Postat: mån 24 mar 2008, 15:05
av Ingemar
Är det helt enkelt så att det gjordes en stor "ni-reform" en gång i tiden, som i engelska slog ut "thou" helt (engelsmännen niar ju till och med sina egna barn), medan "du" och "tu" överlevde som familjärt tilltal?

Postat: tis 25 mar 2008, 11:26
av Ördög
http://wwwens.uqac.ca/~flabelle/socio/tuvous.htm

Jag är tyvärr ingen expert på fransk språkhistoria, men den här sidan var till en smula hjälp. Enligt den brukade de gamla romarna nia sin kejsare, medan . I den franska som uppstod ur latinet i slutet av antiken och början av medeltiden tycks kutymen har varit mycket skiftande, i till exempel Rolandssången från slutet av 1000-talet används båda tilltalsformerna parallellt. Men den som ville uttrycka respekt för motparten niade ändå alltid honom eller henne, medan den som ville framhäva sin egen högre rang duade den tilltalade. Jag kan tänka mig att det är det här mönstret man följer i Johans och Pellevins värld.

Det var på 1600-talet som Franska akademien slutligen bestämde att det var direkt oartigt av en bildad person att dua andra (utom sin egen betjänt). Under franska revolutionen skulle däremot alla dua varandra, bruk av andra tilltalsord bestraffades om inte med giljotinen så med fängelse.

Postat: tis 25 mar 2008, 19:52
av Marqus
Lite OT men i Sverige var det väl först på 70-talet man drev igenom reformen om att inte Ni:a varandra? Typ efter -68 osv, antar att det finns folk här som var med då?

Postat: tis 25 mar 2008, 22:20
av Rufus
[quote="Marqus"]

Lite OT men i Sverige var det väl först på 70-talet man drev igenom reformen om att inte Ni:a varandra? Typ efter -68 osv, antar att det finns folk här som var med då?
[/quote]

OT: Ja, i början av 1970-talet var det. Jag har för mig att 1972 är det år som brukar räknas som det år då det skedde. Det var nånting som egentligen gick extremt snabbt i Sverige.

Postat: ons 26 mar 2008, 17:36
av Guest
Peyo har producerat en hel del korta historier om Johan och Pellevin. Har fått ihop det till minst 14 korta historier. Två av dessa (3+2 sidor långa) samt 13 album finns översatta till svenska. Serien har publicerats av tre olika förlag i Sverige och frågan är om de använde samma översättning varje gång.

När Johan publicerades första gången på 40-talet så liknade han förresten inte alls den Johan som kom senare.

Postat: tor 27 mar 2008, 19:31
av Ingemar
[quote="Guest"]

När Johan publicerades första gången på 40-talet så liknade han förresten inte alls den Johan som kom senare.
[/quote]
Vilken första gång är det? Vilken berättelse? Är det nåt tidigare än "Förrädaren"?

Postat: tor 27 mar 2008, 22:00
av Guest
Berättelsen om Johan publicerades första gången 1946 och hette kort och gott "Johan". Äventyret "Förrädaren" kom ut 1952 och var den fjärde berättelsen i ordningen. De tre första gick i svart/vitt.

Postat: tor 27 mar 2008, 22:15
av Ingemar
Det var katten. Ändå sker så stora förändringar i "Förrädaren", med en tydlig upplösningsändring efter fyra sidor, plus ändringen av Johans roll. Var det också längre, första i fullängd?

Postat: mån 31 mar 2008, 21:48
av Guest
Nej, den första var inte i fullängd. Ingen av dessa historier är några långa äventyr.

Här har du en bild så ser du med egna ögon hur Johan såg ut när han publicerades för allra första gången.

[IMG]http://i26.tinypic.com/ztzvx0.jpg[/IMG]

Postat: mån 31 mar 2008, 22:35
av Ingemar
Oj! Ja, det var stor skillnad. Lite mer Katten Karlsson än den Johan vi känner från senare.

Postat: ons 28 jan 2009, 14:03
av Jan Hoff
Det här var intressant. Jag har hela tiden trott att Förrädaren var det första äventyret över huvud taget. Posta gärna fler tidiga bildexempel!

Kan tillägga att jag också anser att J&P är en riktigt fin serie.

Postat: fre 30 jan 2009, 14:14
av Guest
Ja, serien Johan var mer som Katten Karlsson i den mening att det handlade om korta humorhistorier med poängen i sista rutan. Man ska komma ihåg att Peyo vid den tidpunkten var runt 18 år gammal och att han då ännu inte kommit igång riktigt. Han hade t. ex. inte slipat klart sin färdighet i teckning vilket man väl främst kan se på Johans klotformade huvud (bilden ovan). Sen tar det ju även tid och erfarenhet för att få ihop ett långt och bra äventyr med humor som krydda.

Titta på följande strip från 1952 där Johan börjar få sin slutgiltiga form både i handling och till utseende. Kungen med sin karakteristiska krona på sniskan finns också med på ett hörn. Det dröjde inte länge förrän Johan fick svart hår och ett längre äventyr (Förrädaren) som mer riktade in sig på äventyret än på humorn. När Pellevin kom in i handlingen så återkom humorn i en högre grad, vilket nog uppskattades av de flesta. Man kan gott jämföra Pellevins roll med kapten Haddocks. Två figurer som båda har nära till starka känslor och som inte tvekar att skrika ut vad de tycker och känner och i och med det - eller kanske ska man skriva "trots det" - så är de båda oerhört populära bland sina läsare.

[IMG]http://i39.tinypic.com/syngic.jpg[/IMG]
- Johan!
- Fort, herre, hämta hit soldaterna. De ska attackera underjordiskt.

Postat: lör 21 feb 2009, 18:36
av Jan Hoff
De till svenska översatta korta serierna med J och P... Var publicerades de?
Jag har aldrig sett någon annan publicering av serien än i album i Sverige. Lite synd. Den hade gjort sig som följetong, tror jag, i någon barntidning. Eller varför inte som söndagsserie i någon dagstidning (Nu drömmer jag. Sådant händer inte i Sverige.).