Serieforum.se

Har ni skrivit något om honom här? Om ni har gjort det kan ni ta bort detta inlägg. Jag har varit inne i några serietidningsbutiker de senaste dagarna och så fick jag syn på ett Starke Staffan Album. Ja han var i alla fall min hjälte i barndomen. Läste hellre om honom än Spirou eller Tintin eller de andra. Någon annan som diggade Starke Staffan. Vad hände med honom? Finns serien kvar? Var kommer den ifrån? Jag har ingen koll alls på honom.


Flyttat tråd till rätt avdelning. /Ninix,mod.

Det var en Peyo serie, alltså smurfgubben.

Jag gillade honom som liten men idag när jag försöker mig på albumen så orkar jag helt enkelt inte, figuren är ganska karraktärslös och det är idel upprepningar på samma tema.
Han blir förkyld och av med sina krafter osv.

Men visst är det väl seriehistoria helt klart.

Hur många album kom ut av honom i Sverige?

Det kom väl ett halvdussin:

- De röda taxibilarna
- Tant Adolfina
- Cirkus Bodoni
- Den hemliga väskan
- Lady Olfina
- Fetishen
- Starke Staffans tolv storverk

De första fyra på den listan tycker jag ganska bra om. De förutsägbara förkylningarna dras man förstås med, men det är alla superhjältars elände, de måste ha en svaghet.

De röda taxibilarna: Båtresan är nog höjdpunkten, med Herr Larssons bekymmerslösa resignerande på den öde ön.

Tant Adolfina är en riktigt bra robothistoria. Idén att göra en robot i form av en gammal dam är riktigt fyndig, ger både förväxlingsproblem och logik.

Cirkus Bodoni har den lilla, kämpande cirkusen som poäng.

Den hemliga väskan är en rolig agenthistoria, med "kasta ut väskan genom fönstret" som höjdpunkt.

De sista tre har jag däremot inga stora ögonblick i. Olfina är en onödig upprepning, storverken är bara tjatiga och fetishen är mer än lovligt löjlig.

Ingemar skrev:
Det kom väl ett halvdussin:

- De röda taxibilarna
- Tant Adolfina
- Cirkus Bodoni
- Den hemliga väskan
- Lady Olfina
- Fetishen
- Starke Staffans tolv storverk

De första fyra på den listan tycker jag ganska bra om. De förutsägbara förkylningarna dras man förstås med, men det är alla superhjältars elände, de måste ha en svaghet.

De röda taxibilarna: Båtresan är nog höjdpunkten, med Herr Larssons bekymmerslösa resignerande på den öde ön.

Tant Adolfina är en riktigt bra robothistoria. Idén att göra en robot i form av en gammal dam är riktigt fyndig, ger både förväxlingsproblem och logik.

Cirkus Bodoni har den lilla, kämpande cirkusen som poäng.

Den hemliga väskan är en rolig agenthistoria, med "kasta ut väskan genom fönstret" som höjdpunkt.

De sista tre har jag däremot inga stora ögonblick i. Olfina är en onödig upprepning, storverken är bara tjatiga och fetishen är mer än lovligt löjlig.

Håller i stort med Ingemar. Även om jag tycker Storverken har sin tjusning. Ett i mina ögon riktigt bra album.
Föredrar definitivt Staffan före Peyos storsäljande Smurfer.
Nästan i klass med Johan och Pellevin.

Inte alls för mig Johan och Pellevin är så mycket mer mångsidiga.

Men Staffan är mer sentida än båda dessa va?

Agentum skrev:
Inte alls för mig Johan och Pellevin är så mycket mer mångsidiga.

Jag skrev nästan.

Ok, du är förlåten då![8D]

"Den hemliga väskan" var nog den enda riktigt lyckade Starke Staffan-historien. Synd att den där agentsläktingen inte fick vara med i fler äventyr! Det blev en rolig kontrast mellan den store mannen och den lille killen. Det hade man kunnat bygga fler roliga situationer på, tror jag...

Estelle skrev:
"Den hemliga väskan" var nog den enda riktigt lyckade Starke Staffan-historien. Synd att den där agentsläktingen inte fick vara med i fler äventyr! Det blev en rolig kontrast mellan den store mannen och den lille killen. Det hade man kunnat bygga fler roliga situationer på, tror jag...

Å andra sidan är den store (i alla fall på bredden) direktör Gyllenhammer med i desto fler. I en annan serie dock.

Hmm, apropå upprelningar, ibland beror kanske ens omdömen på vilken ordning man läst albumen? Jag läste Lady Olfina före Tant Adolfina och jag tycker att Lady Olfina är mycket mycket bättre än Tant Adolfina. LO hör till mina Peyo-favoriter tillsammans med Den hemliga väskan, båda är riktigt bra tycker jag.

Tant Adolfina utspelar sig till stor del i Gladköping, den där Champignac-liknande småstaden, och det är där den är bäst tycker jag. Lady Olfina minns jag inte en enda ruta av, den lämnade inget intryck. Naturligtvis blir det lite annorlunda om man tar omvänd ordning.

Jag håller De Röda Taxibilarna som den bästa, men då är den så klart den jag läste först också. Men oaktat det så tycker jag att introduktionen är fräschast där, den går från grunden, inte berättad förut. Taxichaufför Herr Larsson får massor av plats, och jag tycker han är viktig. Jag gillar scenen med den jäktade passageraren som den andra chauffören försöker knycka. Och så båtresan/öde ön som sagt.

När jag var liten hade mina kusiner De röda taxibilarna, men inte jag. Jag tyckte det var ett suveränt album då och läste det nästan varje gång vi hälsade på dem. Sedan när jag köpte det själv för inte så många år sedan... ja, det var ju inte lika bra som jag kom ihåg det, sådana minnen kan man ju omöjligt nå upp till. Det är absolut ett bra album. Som du säger, Herr Larsson är en bra figur, en mycket mänsklig mysfarbror.

När jag var barn tyckte jag att det var en konstig sak med Starke Staffan. Samtidigt som han är så präktig, snäll och lydig så springer han omkring så mycket själv. Hans föräldrar syns knappt till alls och de verkade aldrig bry sig om att han var borta så mycket. Det är en sak som är bra med Den hemliga väskan, att han för en gångs skull har en vuxen med sig som tar hand om honom "på riktigt".

Jag tycker att herr Larsson är problematisk. Själv skulle jag bli extremt bekymrad om jag hade en tioåring som tillbringade så mycket tid tillsammans med en lätt nerdekad sextioårig taxichaffis.
Någon frågade sig varför Staffan är så mycket för sig själv. Och det är en bra fråga. Är han föräldralös? (När/hur dog föräldrarna i så fall?) Har han en ensamsående mamma som jobbar mycket? Eller är hans föräldrar intagna (psyk, fängelse?).
Ytterligare en fråga infinner sig. Hur fick han sina krafter? Hade hans föräldrar i så fall också superkrafter? Eller är han ett barn från rymden i stil med Thorgal eller Stålmannen? Från himlen, (avsändare Gud) med vilket uppdrag?

Den sortens "realism" och kontinuitet var aldrig på tapeten när det gäller sånna album, det handlar ju inte om en superhjälte som har en sk orgin.

Jag har för mig Staffan bodde hos någon tant. Att döma av franska wikipedia framgår det dock aldrig vem han bor hos elle rhur hans familjesituation ser ut. FÖrutom då att han har en farbror. Det är farligt med serieforum att man känner ett behov att läsa alla sina serier på en gång för att kontrollera något man läst här. Så ikväll blir det Starke Staffan.

Taxibilarna är min favorit. Minns inte om jag läste den eller 'Väskan' först.

Agentum skrev:
Inte alls för mig Johan och Pellevin är så mycket mer mångsidiga.

Men Staffan är mer sentida än båda dessa va?

Ja, första äventyret med Johan (utan Pellevin) var Förrädaren (Le châtiment de Basenhau) som utkom 1954. Pellevin gjorde entré i den tredje historien, Vilden i klippiga skogen (Le lutin du Bois aux Roches) från 1956. Starke Staffan debuterade 1962, då smurferna redan hade dykt upp och Johan och Pellevin stod inför sin "utsmurfning", för att låna ett försmurfat bra uttryck av en annan medlem här ...

Om det nu kan intressera någon, utkom lille Staffans äventyr i den här ordningsföljden:

Les taxis rouges (De röda taxibilarna) 1962
Madame Adolphine (Tant Adolfina) 1965
Les douze travaux de Benoît Brisefer (Starke Staffans tolv storverk) 1968
Tonton Placide (Den hemliga väskan) 1969
Le cirque Bodoni (Cirkus Bodoni) 1971
Lady d'Olphine (Lady d'Olfina) 1973
Le fétiche (Fetischen) 1978

Ytterligare fem album har kommit ut efter Peyos död, men dem befattar vi oss naturligtvis inte med i den här sparsmakade tråden!

Annars kan ni konstatera - til exempel på länken nedan - att Peyo redan i ett ganska tidigt skede överlät Starke Staffan åt sina kolleger. Säkerligen var det marknadens krav på fler smurfhistorier som var skälet. I de två första Staffan-äventyren stod Peyo för både teckningar och manus. I de två därpå följande skrevs manus av Yvan Delporte respektive Gos, medan Peyo tecknade - med assistans av Walthéry. Och i de tre sista albumen var Peyo bara den ena av två manusförfattare, medan Walthéry och därefter Albert Blesteau skötte tecknandet.

http://www.bedetheque.com/serie-689-BD- ... .html#3395

Jag har själv inte läst alla Staffans äventyr och vill inte uttala mig om vilket av dem som är bäst - det börjar dessutom vara ett tag sedan. Men jag minns att jag gillade Cirkus Bodoni, och jag delar uppfattningen att Lady d'Olfina känns som uppvärmning av gamla rester. Dock gillade jag äventyrets "filmiska" inledningssekvens, och också scenen med societetsdamernas blaserade konversation i hotellets matsal var kul.

Ördög skrev:

Ja, första äventyret med Johan (utan Pellevin) var Förrädaren (Le châtiment de Basenhau) som utkom 1954. Pellevin gjorde entré i den tredje historien, Vilden i klippiga skogen (Le lutin du Bois aux Roches) från 1956. Starke Staffan debuterade 1962, då smurferna redan hade dykt upp och Johan och Pellevin stod inför sin "utsmurfning", för att låna ett försmurfat bra uttryck av en annan medlem här ...

Om det nu kan intressera någon, utkom lille Staffans äventyr i den här ordningsföljden:

Les taxis rouges (De röda taxibilarna) 1962
Madame Adolphine (Tant Adolfina) 1965
Les douze travaux de Benoît Brisefer (Starke Staffans tolv storverk) 1968
Tonton Placide (Den hemliga väskan) 1969
Le cirque Bodoni (Cirkus Bodoni) 1971
Lady d'Olphine (Lady d'Olfina) 1973
Le fétiche (Fetischen) 1978

Mina favoriter ligger först. Det är ofta så, innan manusen börjar upprepa sig.

Ytterligare fem album har kommit ut efter Peyos död, men dem befattar vi oss naturligtvis inte med i den här sparsmakade tråden!

Annars kan ni konstatera - til exempel på länken nedan - att Peyo redan i ett ganska tidigt skede överlät Starke Staffan åt sina kolleger. Säkerligen var det marknadens krav på fler smurfhistorier som var skälet. I de två första Staffan-äventyren stod Peyo för både teckningar och manus. I de två därpå följande skrevs manus av Yvan Delporte respektive Gos, medan Peyo tecknade - med assistans av Walthéry. Och i de tre sista albumen var Peyo bara den ena av två manusförfattare, medan Walthéry och därefter Albert Blesteau skötte tecknandet.

Det stämmer bra med mitt intryck av äventyren. De första två är de mest originella, med rikast berättande. Det finns dock höjdpunkter även i fortsättningen.

Jag har själv inte läst alla Staffans äventyr och vill inte uttala mig om vilket av dem som är bäst - det börjar dessutom vara ett tag sedan. Men jag minns att jag gillade Cirkus Bodoni, och jag delar uppfattningen att Lady d'Olfina känns som uppvärmning av gamla rester. Dock gillade jag äventyrets "filmiska" inledningssekvens, och också scenen med societetsdamernas blaserade konversation i hotellets matsal var kul.

Det var länge sedan jag läste Lady Olfina. Att bygga vidare på gamla karaktärer är ju inte alls fel, om man har någonting att tillägga. Problemet var bara att den inte gjorde det, som jag minns den. Men det kan ju ändå finnas bra saker i den, som de du nämner.

Förresten, är det inte i Cirkus Bodoni som citatet "Pappa betalar!" är med? Det var en sån där poäng som levererades klockrent, som lyfte en jakt som annars riskerade att bli tradig.

'Pappa betalar!' är en av de bästa kommentarerna i hela Starke Staffan.

Sparsmakat eller inte sparsmakat. Men är det någon som faktiskt tittat i de Starke Staffan som kom ut efter Peyos död? Post-Peyo-perioden, eller vad man ska kalla det för? Är de så usla som man misstänker att de är och vem var det som gjorde dem?