Opus skrev:... inte minst Gaston referenserna haglar, man får till och med se direktör Dyppel (Dupuis) vilket aldrig skedde i Gaston. ...
Tror faktiskt han hette "Dupuisard" i Gaston-albumen, även om han såklart är baserad på Charles Dupuis. Om jag minns skolfranskan rätt är den där -ard-ändelsen en lätt pejorativ ändelse som brukar ge substantiv och adjektiv en värre ton...
I hate pop. And skiffle. I tell ya, this is going to be the best jazz decade ever.
Tycker också det är fruktansvärt irriterande med den ”ryska” texten. Möjligtvis hade en tioåring tyckt att det var kul, i två minuter ungefär. Kalle Anka hade väl texten uppochned nån gång när figuren som pratade var uppochned. Fruktansvärt irriterande.
Wakuran skrev:Tror faktiskt han hette "Dupuisard" i Gaston-albumen, även om han såklart är baserad på Charles Dupuis. Om jag minns skolfranskan rätt är den där -ard-ändelsen en lätt pejorativ ändelse som brukar ge substantiv och adjektiv en värre ton...
Möjligt, aldrig läst de franska utgåvorna då jag inte kan franska. I just detta album kallas både förlaget och direktören för Dupuis som i verkligheten. Gastonöversättningarna heter ju förlaget Spirou och direktören oftast Dyppel.
Oavsett vad man tyckte om det första albumet med Champignac i huvudrollen, är det andra på G. Det heter Campignac 2: Patient A och ser ut att vara en direkt fortsättning på den tidigare historien. Greven och hans fästmö knäcker koder under WW2, åker till Berlin, och precis som i förra berättelsen träffar historiska personer. När jag läste det första albumet, kan jag inte minnas att jag tyckte det var direkt dåligt. Men jag känner idag att det nog inte gjorde ett alltför stort intryck på mig, då jag försöker komma ihåg handlingen. Ska leta fram det ur bokhyllan den närmsta tiden, läsa om det, och därefter besluta mig för om jag även skaffar det kommande. Bokus sätter utgivningsdatum till 4 mars.
MrKumquack skrev:När jag läste det första albumet, kan jag inte minnas att jag tyckte det var direkt dåligt. Men jag känner idag att det nog inte gjorde ett alltför stort intryck på mig, då jag försöker komma ihåg handlingen.
Kan bara hålla med, kommer dock att skaffa detta också. Uppmuntrar förhoppningsvis utgivning av andra liknande serier. Finns ju ett antal extraordinära äventyr kvar att översätta och ge ut.
Sitter och läser Spirou 38-46, läste den när den var ny och nu har man läst en hel del mer.
Det tidiga Rob-Vel är väldigt amerikansk stripserie egentligen fast det är sidor, de typiska att det händer lite vad som helst plötsligt, hemliga grejor osv. Den hade nog inte ansets så bra då dock i USA. Spirou är ett barn vilket väl inte är konstigt med tanke på tidsperioden.
De vill vara lite Tintin med när det ska resas till Belgiska Kongo osv, där har jag inte läst de flesta av Hergé, de moderna är rätt dåliga döcknich gör ju ut på att saker händer hela tiden.
Man kan nog säga att Spirou växte sen, som mer humoristisk serie var den ju väldigt mer lyckad än som äventyrserie enbart. Här kan man nästan säga att förbud för amerikanska stripar gjorde att figuren överlevde och sen blev nåt, tveksamt annars om det öht hållit länge.
Även intressant att se hur Jijé, som tog över efter Rob-Vel, experimenterade med färg och layout. Ibland blir det häftig seriekonst, ibland hindrar det berättandet... en aning... Men det är vilt och oförutsägbart.
Jo Jije var en betydligt skickligare tecknare med mer intressanta idéer, det blir ju en del humor då.
Men slutade ju rätt fort och då fans ju Franquin där, även om han är väldigt påverkad av animation först ser man börjar det ju se ut som man tänker sig rätt fört med tanke på antal sidor.
Bästa bifigur blir ju förutom då Nicke helt klart Spip med sina kommentarer om allt.
För barn var ju Marsupilami roligare men man ledsnat fort på den ofelbare superfiguren som de aldrig lär sig är extremt klåfingrig..
Spip är ju lite lat och har onda aningar om det mesta, och som sagt har roligt åt saker som kanske inte är passande, alltid kul att se vad han gör i bakgrunden på bilderna, och bäst blev han ju när han inte kan förstås av människor och det är tankebublor man ser, det var inte lyckat när han pratade. Han är ju pessemist och har ju oftast rätt, men det ingår ju i äventyren att nåt ska gå fel.
Tyvärr äger jag inte en sista Egmont boken med Franquin, det gick för fort dör och jag missade råden, övergången till MOOZ förlag och Fournier är rött tuff, kass info av nån helt ointresserad, minimalt info norskt, de utelämnar tom sidor, och jag vet i fan om inte sidor saknas i första äventyret för plötsligt är det du och sen så utan nånting, eller så var Guldmaskinen så dålig?
Ok de gav ut det, det är det enda bra jag Jan säga i detta, när jag växte upp fanns ju Fourniers Spirou likväl som de äldre i album, dvs trots hur det står om. Ilska mm så var det nog lokalt och inte här senare när albumperioden kom, inte visste man vad som var vad. Jag läste Tintin före Spirou mins jag och sen visst Tystnadens Pirater mins jag att jag fick.
Men i skolan fanns albumen, troligen hade de ansett att de här serierna var finare på nåt sätt och dör läste kan ju rakt av vara utan ordning och utan att tänka på upphovsman. Därför ingår Fournier på nåt sätt även hans Soirou min uppväxt med album.
Guldmaskinen var den första jag läste, så den har en särskild plats i mitt hjärta. Man kastades in i en helt ny bild- och äventyrsvärld. Scenen där Marsu äter frukost är kanske tecknad av Franquin... hur som helst är även resten av albumet trevligt. Stackars Fournier. Han var så bra. Men fick den otacksamma uppgiften att efterträda Franquin (som hade en fanatisk skara fans som ansåg att han var Det Stora Geniet).
Men det är nåt fel på versionen MOOZ gjorde va, för plötsligt är alla bundna, utan en bild eller ord och Greven ska då utan att vi sett det avslöjat boken. Det vara kan inte vara så klantigt gjort?
Det är liksom lang bom från upptäckt och så ska skurkarna slå på gasen och dra därifrån direkt.
Det måste saknas nåt.
Jag menar han visade ju när en förklädd skurk var Spirou och skulle bli torterad, men sen liksom hej hoppsan, kan inte stämma dör eller så skars de i det. De publicerar ju heller inte en intro sen"det för inte plats i den hör boken" jises vilka fånar, några sidor liksom.
Men ja jag vidhåller att Fournier var erablerasåd när jag läste Soirou.
Jag tänkte ibtecriktugt i form av skapare då utan mer om det var kul att läsa, Franquin lärde jag mig fem det var senare när jag intresserade mig för Gaston
ZOOM finns väl iofs inte kvar på svensk marknad längre..
Agentum skrev:Men det är nåt fel på versionen MOOZ gjorde va, för plötsligt är alla bundna, utan en bild eller ord och Greven ska då utan att vi sett det avslöjat boken. Det vara kan inte vara så klantigt gjort?
Det är liksom lang bom från upptäckt och så ska skurkarna slå på gasen och dra därifrån direkt.
Det måste saknas nåt.
Jag menar han visade ju när en förklädd skurk var Spirou och skulle bli torterad, men sen liksom hej hoppsan, kan inte stämma dör eller så skars de i det. De publicerar ju heller inte en intro sen"det för inte plats i den hör boken" jises vilka fånar, några sidor liksom.
Men ja jag vidhåller att Fournier var erablerasåd när jag läste Soirou.
Jag tänkte ibtecriktugt i form av skapare då utan mer om det var kul att läsa, Franquin lärde jag mig fem det var senare när jag intresserade mig för Gaston
ZOOM finns väl iofs inte kvar på svensk marknad längre..
Jag har ju bara Carlsen-albumet, men där klippte man ju bort de två korta extraserierna som var med i det belgiska originalet.
Agentum skrev:Men det är nåt fel på versionen MOOZ gjorde va, för plötsligt är alla bundna, utan en bild eller ord och Greven ska då utan att vi sett det avslöjat boken. Det vara kan inte vara så klantigt gjort? Det är liksom lang bom från upptäckt och så ska skurkarna slå på gasen och dra därifrån direkt. Det måste saknas nåt.
Vet inte om jag tolkat din fråga rätt, men så här står det bl.a. i de redaktionella texterna i albumet Spirou 1969–1972 (från MOOZ). ”Guldmaskinen” är den 63:e historien om Spirou och Nicke. Den publicerades första gången i tidningen Spirou, nummer 1624 till nummer 1646. Det franska albumet med samma namn innehåller denna historia men också berättelsen om den japanska svampen, som är ett slags inledning till nästa historia, ”Triangeln slår till”. Vet inte riktigt heller hur en ska tolka detta! Är Triangeln slår till en inledande historia till Guldmaskinen, eller vise versa? Jag vill ju tro att Triangeln... är den som inleder äventyret Guldmaskinen. Vilket skulle förklara den något abrupta starten.
Agentum skrev:Men det är nåt fel på versionen MOOZ gjorde va, för plötsligt är alla bundna, utan en bild eller ord och Greven ska då utan att vi sett det avslöjat boken. Det vara kan inte vara så klantigt gjort? Det är liksom lang bom från upptäckt och så ska skurkarna slå på gasen och dra därifrån direkt. Det måste saknas nåt.
Vet inte om jag tolkat din fråga rätt, men så här står det bl.a. i de redaktionella texterna i albumet Spirou 1969–1972 (från MOOZ). ”Guldmaskinen” är den 63:e historien om Spirou och Nicke. Den publicerades första gången i tidningen Spirou, nummer 1624 till nummer 1646. Det franska albumet med samma namn innehåller denna historia men också berättelsen om den japanska svampen, som är ett slags inledning till nästa historia, ”Triangeln slår till”. Vet inte riktigt heller hur en ska tolka detta! Är Triangeln slår till en inledande historia till Guldmaskinen, eller vise versa? Jag vill ju tro att Triangeln... är den som inleder äventyret Guldmaskinen. Vilket skulle förklara den något abrupta starten.
Ordningen är Guldmaskinen - Den japanska svampen - Triangeln slår till. Den något abrupta starten kanske snarast kan bero på att det var det första äventyret som Franquin var ansvarig för...
Edit. Det första äventyret som Fournier var ansvarig för, menar jag såklart...
I hate pop. And skiffle. I tell ya, this is going to be the best jazz decade ever.