Var peakar albumserien?

[RioGrande]

Jag gillade den väldigt mycket. Men egentligen mest figuren Oumpa-pah. Stor, stark, snäll och matglad indian. Äventyren var nog lite för röriga (?).
På tal om det här med Uderzo....
Jehan Pistolet, som U och G gjorde innan de började med Asterix, skulle vara kul att läsa någon gång!

:

[Magnus]

Ett av mina favoritalbum är Härskarens fåglar. Här beskrivs en mäktig och mystisk envåldshärskare som håller sina slavar under kontroll med hjälp av de fruktade Vansinnesfåglarna. Linda och Valentin kraschar på denna planet och blir själva förslavade. De enda som de får med sig i kampen mot tyrannen är en liten grupp charmiga dårar. Alla andra hyser alldeles för stor respekt för härskaren och hans fåglar.

Andra halvan av albumet är en road-story där de följer den ledning som för den sörjiga röran (maten) till härskaren. De hittar härskaren och efter att ha försökt bekämpa "det" själva så driver de tillsammans ut härskaren med gemensam tankekraft.

Snyggt klimax när härskaren flyger iväg.



Två andra roliga saker är
*sista bilden. Där härskaren sitter fast på skeppet när de är på väg tillbaka till Galaxity. Har det följts upp någon gång, vad som händer när de kommer fram?

*s. 35 får vi för första gången se Linda naken. (Jag följde serien från 1975 (11 år då) när den kom ut i Sverige, om någon undrar. )

Edit: Har aldrig tänkt på det tidigare, men fåglarna flyger ju i en formation som liknar ett hakkors.

[smorkin]

Lucky Luke: Skumt spel i Vilda Västern skulle jag säga; det är det bästa LL-albumet och därmed definitionsmässigt höjdpunkten Det har en tätare plott än något av de andra albumen, Lucky Luke själv visar sig ha ett privatliv (vännen Hank), och han klarar bara upp det hela genom tur, på slutet, istället för att alltid vara så överlägsen att det aldrig blir spännande (enda andra gången det är spännande på riktigt i LL är väl i Apache-klyftan och i slutet av ett av Dalton-albumen (har glömt vilket) där Joe faktiskt tänker skjuta honom på riktigt.

Blueberry: Det sista albumet, dvs Dust. Girauds egna manus tycker jag var vida bättre än Charliers.

Asterix: Asterix drar i fält. Det är ett så underbart anarkistiskt album, och Asterix var aldrig roligare än här.

Linda och Valentin: De två tåg/tunnelbane-albumen, där syntesen mellan det politiska och science fiction-delarna är i perfekt balans.

Spirou: Svårt att säga. På sitt sätt Franquins två Zafir-album, men sen har vi ju Marsupilami blir kidnappad där Franquin åstadkom två sidor (Spirou och Nickes cirkusframträdande, och fotbollsmatchen) som är bland det svettigaste jag sett, vad gäller att skildra rörelse i serier. Så manusmässigt Zafir, teckningsmässigt Marsipulami.

Tintin: Rackham den röde-albumen. Jag gillar Tintin bäst som en ren äventyrsserie, och här fulländas den versionen av Tintin. Ett helt album som uppbyggnad där handling utspelas lokalt, följt av ett pojkboksäventyr av högsta rang, med pirater, nedgrävd skatt, hajar, och en oväntad upplösning.

Smurferna: Supersmurfen/Smurfrik den store. Jag har läst seriösa kritiker som placerar den här boken bland topp-10 någonsin bland fransk-belgiska serier och jag förstår absolut varför; ett manus utan brister, tankeväckande innehåll för en barnserie utan alltför stora pekpinnar, roligt, och mycket elegant tecknat.

Ok, det var mina val. Nästa!

[RioGrande]

Magnus: Just det där med att "Härskaren" sätter sig fast på skeppet har ju varierats i andra historier sedan. Alien. Lite samma sak i James Bondfilmen Leva och låta dö, när Voodootrollkarlen sitter längst bak (fram?) på tåget och skrattar. Det är ett bra grepp. (Men när var det jag såg det senast?)
Smorkin: Samtliga dina exempel är bra exempel. Sant det du säger om Franquin som skildrare av rörelse, där har han sin styrka (en av sina styrkor). Han låter ofta en händelse få tillräckligt med rutor för att kunna berättas utan en massa onödiga textplattor.

[Offissa Pupp]

.
På tal om det här med Uderzo....
Jehan Pistolet, som U och G gjorde innan de började med Asterix, skulle vara kul att läsa någon gång!

Vill minnas att det bara blev 4 album innan (den dynamiska) duon gick vidare till Oumpa-Pah. Jehan Pistolet utvecklas väldigt mycket under bara de fyra albmen. Den börjar som någon slags halvrealistiskt tecknad humorserie för att mot slutet mer bli Asterix i piratmiljö. SIsta albumet innehåller dessutom några skämt som duon senare återanvänder i Asterix. (Som tex tyskar som bär pickelhjälm och talar med frakturstil.)

F.ö. undrar jag om man kan tala om att en serie "peakar" med första albumet (som du säger Jeremiah gör). Skulle man inte hellre säga att det bara blev ett bra album? (Peakar verkar innebära någon slags kulmen på en utveckling). Detta naturligtvis sagt med all respekt för din tråd, dina ordval och dina synpunkter

[gulfarn]

Oj! Mycket här! Linda och Valentin peakar i album nr 15 ...jag tänker på självmordsvågen efter börsen kraschat... serievärlden absolut snyggaste omslag dessutom. Joe bar team...peakar i och med det första albumet mycket p.g.a. de olika fantastiska motorcyklarna men scener där trottoaren färgas rödvit som en racingbana och besvikelsen hos den fjärde föraren då polisens radar inte registrerade hans fortkörning o.s.v. Gaston...jag vet att jag skrattade så jag grät när jag läste album nr 5, scenen på sid 24 där gastons lilla fyrverkeri skjutit ner ett stridsplan är ett exempel....scenerna ur konstapelns mardrömmar om parkeringsmätarna ur ett annat album är också en höjdare. Blake och Mortimer, då jag gillar miljöer, peakar i och med "the strange encounter" noga räknat på sidan 16 då Mortimer färdas genom den klassika vita amerikanska 50-tals förortsmiljön ...

[Peral]

Bra valt Gulfarn!

[RioGrande]

.
På tal om det här med Uderzo....
Jehan Pistolet, som U och G gjorde innan de började med Asterix, skulle vara kul att läsa någon gång!

Vill minnas att det bara blev 4 album innan (den dynamiska) duon gick vidare till Oumpa-Pah. Jehan Pistolet utvecklas väldigt mycket under bara de fyra albmen. Den börjar som någon slags halvrealistiskt tecknad humorserie för att mot slutet mer bli Asterix i piratmiljö. SIsta albumet innehåller dessutom några skämt som duon senare återanvänder i Asterix. (Som tex tyskar som bär pickelhjälm och talar med frakturstil.)

F.ö. undrar jag om man kan tala om att en serie "peakar" med första albumet (som du säger Jeremiah gör). Skulle man inte hellre säga att det bara blev ett bra album? (Peakar verkar innebära någon slags kulmen på en utveckling). Detta naturligtvis sagt med all respekt för din tråd, dina ordval och dina synpunkter

Jag definierar vad jag menar i trådens första inlägg. Jag menar den scen eller sida där serien når sin höjdpunkt (i något avseende), alltså inte, nödvändigtvis, ett helt album. (Det kan vara den punkt som är briljantast, den punkt som bäst sammanfattar hela serien, det kan vara den snyggast tecknade sekvensen osv)
När det gäller Jeremiah menar jag verkligen inte att det skulle gälla hela första albumet, endast första sidan. Och ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag att det stämmer. Och det gör inte resten av serien sämre/mindre.

[K-E Lindkvist]

För att börja med de stora klassikerna:

Tintin når sin absoluta höjdpunkt i Det hemliga vapnet. Troligen det mest överperfekta seriealbumet genom tiderna som visar att det går att göra en spännande kalla kriget-thriller i serieform med en stor portion humor och och ett uttalat pacifistiskt budskap.

Asterix är som bäst i Asterix och britterna. Mycket mera plott än vad brukligt var (vilket inte minst visas av att den räckte till en hel långfilm) och den kärleksfulla driften med allt brittiskt är exekverad med genuin värme.

Lucky Luke är svårare att bestämma ett speciellt album. Själv tycker jag bäst om Bröderna Dalton blir kidnappade, men inser att det inte med den bästa vilja i världen kan räknas in på topp fem. Mitt val blir istället Bröderna Dalton får en chans, mest för den intrikata historien där de hemska brödernas plan faktiskt var ytterligt nära att gå i lås.

Vad gäller Spirou är det däremot ingen tvekan om att den stod på sin absoluta topp med albumet Det falska ansiktet. En vansinnigt spännande deckarhistoria som utspelas mot bakgrunden av cykeltävlingen Tour de France och där det också är ovisst in i det sista hur det kommer att sluta.

Blueberry är mer eller mindre omöjlig att plocka en favorit ifrån (allt från Chihuahua Pearl och framåt hänger ju ihop), men frågan är om det teckningsmässigt varit bättre än Angel Face vare sig förr eller senare? Jag tycker också om det faktum att historien utspelar sig på samma plats (i stadsmiljö) och under en mycket begränsad tidsperiod.

Och när jag ändå är inne på Charlier så vill jag slå fast att Jaktfalkarna/Jetpiloterna peakede med dubbelalbumet Uppdrag i Arktis/I fiendens våld. Här finns alla ingridienser som behövs för en förstklassig flygar- och äventyrshistoria. Suveränt tecknat av Uderzo som visar att han inte bara är bra på humorserier.

Den i mitt tycke ofta förbisedda Comanche hade en höjdpunkt med albumen Wyomings vargar & Himlen är röd över Laramie. Här förvandlades den från en i och för sig trevlig och vältecknad västern av traditionellt snitt till att bli en tyngre och mera tragisk serie. Tyvärr bytte Hermann teckningsstil till en fulare i den här vevan så senare album blev riktigt plågsamma att läsa.

Det bästa albumet med Corto Maltese är utan konkurrens Krigsrosor & Vinterdrömmar. Den inledande kung Arthur-historien är det bästa exemplet på Pratts "poetiska" sida, medan det avslutande Röde baronen-avsnittet är en hårdhänt realistisk skildring av krigets meningslöshet.

För att sen ta ett par nordiska exempel så är mitt favoritalbum ur Valhall nummer 11, Skaldemjöden. En underbart välberättad pastisch på hårdkokta deckare där dessutom en stor del av dialogen är skriven på vers.

Och vad gäller Ratte så är det dött lopp mellan farskarusellen i Den vilda jakten på byrån och den rasande skickligt gjorda parafrasen på Snövit & de sju dvärgarna i Ratte i New York.

[RioGrande]

K-E! Bra synpunkter!
Håller med om att Angel Face nog är en peak vad teckningarna beträffar. Däremot tycker jag att "Blueberry är mest Blueberry" i slutet av albumet Spökskytten, när de hamnar i den där gamla klippstaden i Vidskepelsens berg.
När det gäller Jaktfalkarna vacklar jag fortfarande. Var den bäst med Uderzo eller med Jijé som tecknare? (Jag kan helt enkelt inte bestämma mig!)
Håller helt med när det gäller Comanche. De fyra sista (eller så) sidorna i Laramie är seriens höjdpunkt.
När det gäller Valhall och Ratte så hamnar de väl egentligen utanför den franskbelgiska avdelningen (Corto hänger väl lite löst också, även om serien väl producerades för Pif Gadget under en period?), men jag kan ändå hålla med om att du lyft fram rasande bra exempel även här. Att köra deckarpastisch i Valhalla är bara så jäkla rätt. På så sätt lyfter man fram kopplingen till de likaledes hårdkokta isländska sagorna, som inte sällan har en kriminalintrig de också...

[Furienna]

Tintin: Jag måste nog hålla med K-E och säga "Det hemliga vapnet". Även om de följande albumen också hade sina bra stunder (och jag älskar både "Tintin i Tibet" och "Castafiores juveler"), så var nog detta seriens höjdpunkt.

Asterix: Här måste jag nog säga "Asterix och tvedräkten", vilket måste vara det roligaste albumet i den serien.

[KRax]

Instämmer om "Tvedräkten". Det märkliga är ju att både manus och teckningar tappar i skärpa samtidigt, ganska direkt därefter. För mig har alltid bilden, som visar upp de olika romerska lägrens anfallsrörelser, med Obelix "libero-roll", varit toppen i Asterix. Det är hela Asterix-idéen i en ruta.

[RioGrande]

Kanske finns det mer att tillägga i denna tråd?

Har vi tittat på J&P eller Staffan? Jag är väldigt förtjust i Fången p Montrésor (med fågeln och att Pellevin blir härskare), men man får nog ändå välja Flöjten, när smurferna uppfinns. Det är ju på sätt och vis dödsstöten för J/P samtidigt. För smurferna blir ju, efter hand, mer populära än sina värdar...

Staffan: Väskan. (Så mycket insmugen satir och småskämt, att Gyllenhammar från Gaston dyker upp... Det ÄR ju roligt med Staffans släkting som är agent också. Om han hade fått vara kvar i serien tror jag att den hade kunnat utvecklats till en roligare serie. Lite som Helan och Halvan eller Asterix och Obelix, med en stor och en liten kille... En brist med Staffan är ju att det inte finns särskilt bra bifigurer. Egentligen bara cirkusfolket och den där skumma taxichaffisen som kör omkring med en gammal skrotbil...)

[Wakuran]

Var det inte Greg som skrev manus till Den hemliga väskan?

[RioGrande]

Nej, Gos. Men det riktigt intressanta är ju att det är tecknat (huvudsakligen) av Walthéry.


Faktum är att Staffans farbror (Tonton Placide) dyker upp igen 2004 i ett av Post-Peyo-albumen, "John-John"... Det har jag tyvärr inte läst, men det är nog bra...

[Offissa Pupp]

Håller med dig om att Montresor är en höjdare. Särskilt Pellevins flykt när hans riktiga identitet avslöjas tycker jag hör till en av seriens absoluta höjdpunkter. (Kanske peakar serien just där...) Men även äventyret innan - den svarta pilen - tycker jag är vass. Särskilt Pellevins fyllescen när han nästan avslöjar att de inte är rövare. (Två peakade scener som båda handlar om identitet!) Med Pilen & Montresor tycker jag att serien tar ett kvalitativt språng - även om Månstenen bör räknas till ett riktigt helgjutet album.

Den förtrollade flöjten kan - precis som du säger - pretendera på en plats i peakparnassen. Det jag gillar är särskilt hur Johan & Pellevins värld här faktiskt växer; i de tidigare albumen handlar det nästan uteslutande om en borg, en skog och ett värdshus. Inget mer - men i Flöjten får vi besöka lite stadsscener också.

Staffan då - denne underskattade serie. Tycker att redan tredje St.St: tolv storverk är en peak! Manus av räven Yvan Delporte och en snygg (om en inte helt unik) historia som bokstavligen måste pusslas ihop. Tycker stordåden är både spänande och väl valda; särskilt scenen när sällskapet är instängda i gruvan - brrr!

[RioGrande]

Intressant det du skriver om att figurernas värld vidgas i Flöjten. Lite samma sak som att persongalleriet vidgas hos Staffan i Väskan. Man fattar ju att det var det logiska steget för en Peyo som hade svårt att bygga upp ett persongalleri och en värld -- att han löste alltsammans med ett rejält slag med trollkäppen --- och skapade Det glömda landet (ett helt land!) och hundra bifigurer (som sedan blev en egen serie, hans mest framgångsrika!).