Konstreferenser i tecknade serier

[Isegrim]

Kanske inte lika tydlig referens som Lady Starcrow gör på the Hype, men jag har alltid kommit att tänka på den här bilden när de flyter runt på en flotte i Tintin.



...

... då är Asterixreferensen tydligare (dock inget omslag)...

[Rosen]

Om Frazetta är konst så hittar man ju ibland referenser till hans The Barbarian (och inte bara av Åkar från Norrland):





Den har bl.a använts av Sergio Aragones.



Carl Chritchlow har tagit efter den minst två gånger, något friare än i Åkarnas eller Aragones' tolkningar.

[Isegrim]

Här är förresten en Atlas-skulptur... man ser likheten med omslagen nämnda ovan.

[Wakuran]

... då är Asterixreferensen tydligare (dock inget omslag)...

http://img.photobucket.com/albums/v229/olorin/raft.jpg

Jag gillar ordvitsen där på Jericho/ Géricault (som uttalas snarlikt).

[Isegrim]

Om Frazetta är konst så hittar man ju ibland referenser till hans The Barbarian (och inte bara av Åkar från Norrland)

Frågar man mig är Frazetta konst

[Magnus Knutsson]

Frågar man mig är Frazetta konst

Jag tycker det är en intressant hybrid mellan klassisk målningsteknik, d v s den teknik som utvecklades av snubbar som Rembrandt och som stod på sin höjdpunkt under det sena 1800-talet. Och ett populärkulturellt innehåll.

Annars tecknas så så gott som alltid populärkulturen. Finns visserligen rätt många undantag, men i alla fall. Kan ha att göra med produktionstakt, det går snabbare att teckna och färglägga än att måla. Kan också att ha att göra med läsningen.

Med teckningar är det lättare att få flyt i läsandet och flyt ger en starka upplevelse. Det här senare är naturligtvis en ren spekulation. Men visst låter det intelligent?

[RioGrande]

Hm. Det handlar väl mycket om modets (och reproduktionsteknikens) växlingar också. Samma sak med modeillustrationer och bokomslag. Periodvis ska det vara "råa", grova penseldrag eller pennstreck (där skissen och/eller "felen" syns). Under andra årtionden ska det var ultrarealism på gränsen till kamera. Frazetta och hela den där fantasy/sf-stilen var ju (egentligen), precis som du säger, väldigt mycket (unket) 1800-talsmåleri. Lite chauvinistiskt och "national"-romantiskt. Förmodligen var det först på sextiotalet man kunde trycka den sortens måleri för en rimlig penning (och ha som kioskboks- och serietidningsomslag).
//På sistone har flera av de franskbelgiska tecknarna övergivit det svarta tuschet och börjat måla akvarell direkt på blyertsskisserna istället. Håller med dig om att det sänker "seriekänslan". Både Bernard Prince och Thorgal blir mer läsattraktiva (tycker jag) med riktigt tusch. Men man förstår ju varför de gör så, det har nästan helt säkert att göra med att det GÅR att trycka sådana seriesidor idag (med bibehållen kontroll över resultatet).
//

Förresten är det svårt att säga var gränsen går mellan att teckna och att måla. Sitter du med en penna (blyerts eller någon sorts tusch- eller bläckpenna) är det nog ganska säkert att du tecknar. Men när du tuschar med pensel målar du inte då samtidigt? Och om du tar din pensel och mitt bland allt det målade gröna (lite träd, en stam, lite blåaktig skuggig mark och ett hav av grågrönt gräs osv) ritar konturerna av ett djur med brun färg med penseln tecknar du inte då (med penseln)? När man ser Hermann Huppen sitta och jobba med sin lilla pensel växlar han mellan att måla och teckna hela tiden, ibland i samma penseldrag till och med.... http://www.hermannhuppen.be/

[Isegrim]

Jag älskar skissartade teckningar, men jag vill gärna ha tuschliknande (markerad) kontur eller stora fält av ljust och mörkt när jag läser. På samma sätt som jag hellre läser en bok med tryckbokstäver än en handskriven. Det hjälper mig och vägleder mitt läsande och jag behöver spendera mindre tid till att tolka delarna. Med andra ord är det mer en fråga om layout, läsbarhet än estetik.

[Göran Semb]

jag har alltid kommit att tänka på den här bilden när de flyter runt på en flotte i Tintin.

Konstverket refereras till och med till i en replik i albumet -- "Vill du att vi ska likna de skeppsbrutna från 'Medusa'?", ungefär.

Själv är jag en stor fan av "Mutts" och dess konst-, poster- och skivomslag-referenser i söndagssidorna.

Eftersom jag älskar bra "line art" är jag litet kluven till den numera ofta smått fantastiska färgläggning som man kan se i både album och superhjälteserier. Det är snyggt, men... jag gillar ju t ex Neal Adams gamla fina, spänstiga tuschlinjer bättre än det mesta i färgväg.

[Labrador Road 26]

Konstverket refereras till och med till i en replik i albumet -- "Vill du att vi ska likna de skeppsbrutna från 'Medusa'?", ungefär.

Jepp det är på sidan 39 i albumet.

[Isegrim]

Konstverket refereras till och med till i en replik i albumet -- "Vill du att vi ska likna de skeppsbrutna från 'Medusa'?", ungefär.

Jepp det är på sidan 39 i albumet.

Ja, där ser man , men å andra sidan ser jag Haddock i fiskargubben och vise versa.

[RioGrande]

Ibland undrar jag om inte TUSCH borde ingå i själva definitionen av tecknad serie (tillsammans med sekvens, pratbubblor osv).

[Isegrim]

Ibland undrar jag om inte TUSCH borde ingå i själva definitionen av tecknad serie (tillsammans med sekvens, pratbubblor osv).

Även om jag förstår hur du menar, så tycker jag tvärtom. Teknik eller distruberingsform har inget med definitionen att göra, inte heller, stil på bokstäver eller olika former av textplacering (som till exempel pratbubblan).

[Magnus Knutsson]

[Även om jag förstår hur du menar, så tycker jag tvärtom. Teknik eller distruberingsform har inget med definitionen att göra, inte heller, stil på bokstäver eller olika former av textplacering (som till exempel pratbubblan).

Vad har då med definitionen att göra? Formelement måste väl rimligtvis vara utgångspunkten för en definition?
För att ta ett exempel, det som skiljer prosa från lyrik är ju formen.

[RioGrande]

http://seriewikin.serieframjandet.se/in ... finitioner

Naturligtvis var det delvis skämtsamt som jag sa det där med tuschet. Men ibland blir jag trött på vattenfärgsserier på blyertsskisser. Snyggt men otydligt. Ett svart tuschstreck skär som en kniv, hugger som en yxa.

[Isegrim]

[Även om jag förstår hur du menar, så tycker jag tvärtom. Teknik eller distruberingsform har inget med definitionen att göra, inte heller, stil på bokstäver eller olika former av textplacering (som till exempel pratbubblan).

Vad har då med definitionen att göra? Formelement måste väl rimligtvis vara utgångspunkten för en definition?
För att ta ett exempel, det som skiljer prosa från lyrik är ju formen.

Jovars, formelement är en bra utgångspunkt för att definiera/särskilja. Men >jag< tycker inte att den konstnärliga framställningstekniken (om det är tecknat, målat, fotograferat) eller materialet (tusch, akvarell, blyerts, digitalt) är en del av definitionen. Inte heller upplagan. Inte heller hur den, om den distribueras. Inte heller om man placerar texten till serien med hjälp av pratbubblor, textrutor, textbanderoller eller om texten placeras utan inramning. Inte heller om texten är handskriven eller maskinskriven.

Mycket av det där handlar istället om [seriemäsdighet]: det vill säga, det som vi av erfarenhet förknippar med hur serier brukar vara.

Definitionen av serier handlar istället om:

Bilder satt i medveten sekvens, läsaren har kontroll över bildflödet, samnärvaro, mm

[Isegrim]

http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Serier:_Definitioner

Naturligtvis var det delvis skämtsamt som jag sa det där med tuschet. Men ibland blir jag trött på vattenfärgsserier på blyertsskisser. Snyggt men otydligt. Ett svart tuschstreck skär som en kniv, hugger som en yxa.

Jag förstod det, men kommenterade ändå. Som jag ser det är tuschlinjens ( eller motsvarande kontrasthöjare) funktion att öka läsbarheten. Så även om det har sitt ursprung i trycktekniska begränsningar, så är det något man kan hänga kvar vid. På samma sätt som till exempel serifer.

[Magnus Knutsson]

http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Serier:_Definitioner

Naturligtvis var det delvis skämtsamt som jag sa det där med tuschet. Men ibland blir jag trött på vattenfärgsserier på blyertsskisser. Snyggt men otydligt. Ett svart tuschstreck skär som en kniv, hugger som en yxa.

Framför allt måste vi komma ihåg att strecket i sej är betydelsebärande. Serier (eller skämtteckningar eller politiska karikatyrer för den delen) görs aldrig med jämntjocka streck. Inte ens det tunna strecket i claire line är jämntjockt, utan elastiskt. Det syns framför allt i ansiktet på seriefiguren, eftersom det måste ges maximalt med känslor. Och dessa känslor uttrycks i ansiktets streck.

[RioGrande]

Mnjaaaa? Var går gränsen mellan ett streck och en skrafferingslinje (som tillsammans med 46 andra skrafferingslinjer (exempelvis hos Crumb eller Moebius) bildar en skugga, som hos en annan tecknare hade gjorts med ett penseldrag med färg eller ett raster). Och det finns ju tecknare som tecknar med jämntjocka linjer (och ändå uttrycker känslor).

Med andra ord undrar jag om strecket nödvändigtvis behöver vara betydelsebärande. Å andra sidan är ju allt (enligt postmodernister och poststrukturalister) tecken som kan läsas. Det finns forskare som försöker läsa hällristningarna i Bohuslän som text. Avkoda.

[Magnus Knutsson]

Mycket av det där handlar istället om [seriemäsdighet]: det vill säga, det som vi av erfarenhet förknippar med hur serier brukar vara.

Men detta måste rimligtvis vara mycket subjektivt, vad man upplever som "seriemäsdigt". Beroende av vilka serier man läser och gillar.

Definitionen av serier handlar istället om:
Bilder satt i medveten sekvens, läsaren har kontroll över bildflödet, samnärvaro, mm

Med såna definitioner blir det svårt, för att inte säga omöjligt att avgränsa serier från andra former av bildberättande, från illustrerade böcker, bilderböcker, serier med grafiska blad m m.
Och på vilket sätt tar sej läsarens kontroll över bildflödet uttryck, annat än som en inre upplevelse?