Var peakar albumserien?

[RioGrande]

Slänger iväg en tråd här. Vi får se om den funkar...
Idén är alltså att man lyfter ut och presenterar den scen i en albumserie som är allra bäst, den seriens största ögonblick (eller roligaste, eller vackraste). Om man exempelvis tycker att det absoluta Tintinögonblicket är när Tintin träffar Haddock första gången i Krabban... så berättar man det.
Om man tycker att det största Johan och Pellevinögonblicket är när de håller på med den där rovfågeln i början av Fången på Montresor -- så skriver man det.
Och så vidare...


Vad tror ni?

Jag slänger ut ett tänkbart Spirouögonblick: när ljuskorven skapas i Bretzelburg.

[Peral]

Bästa scenen i "Bretzelburg" tycker jag är buss scenen där passagerarna förväntas trampa fram bussen, det är Gastonsk genialitet över den scenen och beskriver allt det som gått fel i landet.
I Tintin är nog en av de absoluta favoritscenerna i "Tintin i Tibet" där Tintin och Haddock befinner sig i ett hopplöst läge, hängandes i ett rep och Haddock tar fram kniven för att göra det ultimata offret, skära loss sig själv så att Tintin kan rädda sig själv. Den symboliserar i mångt och mycket den vänskap som är en sådan viktig ingrediens i Tintin

[RioGrande]

Jo, det är exempel på bra scener...

Men Peral, du gillar väl Gaston mest av allt? Vilket skulle du säga var det ögonblick, den punkt, när Gaston peakar? En av mina Gastonfavoriter är den när Gaston tvingas ta på sig gruvpannlampa och klätterutrustning när han ska ge sig in i arkivet (förmodligen för att han egentligen borde ha städat i arkivet för länge sedan).

[Peral]

Jag vet inte, det är så ofta svårt att plocka ut något speciellt avsnitt. Men när Mossberg skall desarmera Elefantofonen och långsamt och försiktigt klipper av sträng efter sträng och när han klipper av den sista så krossas chefens porslinsservis av den uträtade grenen.

[RioGrande]

Ja, Elefantofonen är också en höjdpunkt.

(Jag kom just på att Jeremiah av Hermann aldrig överträffar sin allra första (geniala) sida (som jag just postade i en annan tråd). Det kan man kalla negativ utveckling!)

[Peral]

Lite jobbigt när läsaren anser att man höjdpunktens i serien nåddes på första sidan!

[RioGrande]

Då är nåt ruttet i den danska staten...

***

Natascha: De där väldigt studsiga biljaktscenerna i Den mystiska asken.

[Peral]

Biljakten i "Det Hemliga Vapnet" är grym! Speciellt scenen med det lilla torget.

[RioGrande]

Hur är det med Linda och Valtentin? Är det elakt att välja ett omslag som peak? I så fall är omslaget till Stjärnlös värld en kandidat.
Men inne i själva serien? Kanske något ögonblick med det där underliga valutaväxlingsdjuret i Ambassadören som försvann?

[Peral]

LV är så full av bildpoesi, så det är svårt att välja något. Ambassadören är ett favoritalbum i serien

[Peral]

Gaston och schack är också en underbar kombination, det finns en annan där jag tror Nicke och Spirou spelar schack. Gaston kommer förbi och undrar vad de gör. Nicke säger något i stil med "Stanna och titta, så kanske du lär dig något!" Det hela slutar med att Gaston somnar och faller framstupa över brädet.

[Offissa Pupp]

Egentligen beror det väl på vad man menar med "peakar". Om du bara är ute efter en valfri höjdpunkt i en albumserie blir exemplen kanske inte så mycket mer än ett minnesvärt ögonblick. Men det är en rolig frågeställning som kan modifieras något (om jag nu får vara så förmäten) och kanske hellre handla om en händelse som sammanfatttar serien, eller som markerar en förändring eller utveckling i serien.

Och då blir mitt viktiga Tintinögonblick mot slutet av Kristallkulorna när Haddock är deprimerad efter att Kalkyl försvunnit/blivit kidnappad. Här sitter han och är ledsen i en fåtölj för att sedemera lämna sitt nya överklassjag och på med sjömanskostymen för att åter ut på nya äventyr.

Själv tycker jag att den händelsen markerar slutet på den gyllene Tintinperioden. Äventyren hör numer till något som ligger utanför det normala godsägarlivet och tvingas på hjältarna utifrån, och typiskt nog handlar det inte om att ställa något till rätta, utan bara att återförena familjen. Det politiska förvandlas till det privata. Och jag tycker att Tintin blir en betydligt mindre intressant serie iom Kristallkulorna/Solens tempel. (Som förvisso fortfarande är fantastiska album.) Så missar Hergé helt att göra något intressant om indianerna och de koloniala ockupanterna i Peru.

Så jag skulle inte säga att Tintin "peakar" i den här scenen, men den sammanfattar och fullbordar en utveckling som inleddes med Krabban och Stjärnan.

[Peral]

Ett mycket bra exempel!

[Labrador Road 26]

Och då blir mitt viktiga Tintinögonblick mot slutet av Kristallkulorna när Haddock är deprimerad efter att Kalkyl försvunnit/blivit kidnappad. Här sitter han och är ledsen i en fåtölj för att sedemera lämna sitt nya överklassjag och på med sjömanskostymen för att åter ut på nya äventyr.

Själv tycker jag att den händelsen markerar slutet på den gyllene Tintinperioden. Äventyren hör numer till något som ligger utanför det normala godsägarlivet och tvingas på hjältarna utifrån, och typiskt nog handlar det inte om att ställa något till rätta, utan bara att återförena familjen. Det politiska förvandlas till det privata. Och jag tycker att Tintin blir en betydligt mindre intressant serie iom Kristallkulorna/Solens tempel. (Som förvisso fortfarande är fantastiska album.) Så missar Hergé helt att göra något intressant om indianerna och de koloniala ockupanterna i Peru.

Så jag skulle inte säga att Tintin "peakar" i den här scenen, men den sammanfattar och fullbordar en utveckling som inleddes med Krabban och Stjärnan.

Riktigt intressant idé. Mina favoriter, de flesta, ligger också före denna punkt. Jag har dock sett det som efter andra världskriget och under/innan, där jag oftast uppskattat de innan kriget slutat. Påtvingning utifrån tycker jag dock Tintin råkar ut för under hela sin karriär som han själv väljer att följa upp dock, i Den svarta ön blir han skjuten och kan inte släppa det utan nystar vidare, i Kung Ottokars spira räcker det inte med att återlämna väskan utan lika bra att passa på att extraknäcka också. Till och med en simpel kupp på ett museum måste leda vidare. Tintin kan helt enkelt aldrig låta något passera utan måste in och snoka, det kan ju finnas något där.

Hergé själv skulle troligen säga Blå Lotus för serien och Tintin i Tibet för sitt privatliv. Jag behöver mer betänketid för att komma på vilken enskild scen som jag skulle säga definierar Tintin för min del. Men det blir från varken Blå Lotus eller Tintin i Tibet kan jag säga.

[Wakuran]

Jag vet inte, det är så ofta svårt att plocka ut något speciellt avsnitt. Men när Mossberg skall desarmera Elefantofonen och långsamt och försiktigt klipper av sträng efter sträng och när han klipper av den sista så krossas chefens porslinsservis av den uträtade grenen.

Nitpick: Det är Nicke.

-Och jag som hade sånt besvär... med att bända upp stammen...

[RioGrande]

Definitivt är nog Tintin allra mest spännande (allra mest fungerande äventyrsserie) någonstans runt Kulorna och Templet. Kanske inte roligast, kanske inte mest genial. Men det är (var) faktiskt riktigt kusligt och spännande både under upptakten i Europa och händelserna i Sydamerika.

[RioGrande]

Några peakar från vilda västern.
Blueberry: Måste nog vara Spökskytten med guldkulorna, kanske slutscenerna i den gamla indianstaden. Eller vad tycker ni?
Comanche: Himlen är röd över Laramie, när Red Dust (hjälten) skjuter ner (den vädjande) boven i sophögen i gränden.
Jerry Spring: Le duel (publicerad på svenska i Western som Indianland, eller något sådant). När hjälten och de resterande soldaterna tar sig ut från det av indianer omringade fortet.

Men var peakar egentligen Lucky Luke? Det bör ju vara någon gång mellan 1965 och 1975, när Goscinny och Morris var på topp... Någonting fullständigt skruvat ur Jesse James-albumet? Någon tågscen? Eller något med Bröderna Dalton? Bröderna Dalton blir kidnappade? Man inser hur jämn denna serie var under denna tid, det är svårt att välja(identifiera) en absolut höjdpunkt...

[Isegrim]

Lucky Luke peakar nog med cirkusalbumet.

[RioGrande]

Jo, det är bra. Fast jag är inte så förtjust i cirkus... Det är kanske därför jag inte omedelbart tänker på det.

Lucky Luke är ju en komisk äventyrsserie (dvs både rolig och spännande). Men när är Lucky Luke som mest spännande? (När jag var liten tyckte jag att det var fruktansvärt otäckt i slutet av Apache-klyftan, jag trodde verkligen att LL skulle bli uppbränd vid totempålen.)

[Peral]

Som halv western måste väl även Oumpa-pa räknas, starkt första album, halvsvagt andra, piratalbumet var ganska katastrofalt, och sedan blev det bättre igen när äventyret utspelades på fransk jord