Yoko Tsuno: Vid livets gräns

[RioGrande]

Har läst ett gammalt Yoko Tsuno-album: Vid livets gräns. (Verkar vara från tidigt åttiotal)
Jag brukar normalt tycka att den här serien (tecknad av Leloup) är lite stel. Även lite konstig med de där blå utomjordningarna (eller kom de från underjorden (eller från det Glömda landet?)). Hur som helst. Detta äventyr var ordentligt spännande. Intressant deckar-/thriller-/SF-intrig! Det börjar som en sorts skräckis, blir sedan deckare, sedan kallakrigetagenthistoria och sedan gammaldags sciencefiction i Mary Shelleys efterföljd! När historien slutar visar det sig att ingen av skummisarna egentligen var ond, inte ens östtyskarna! Fantastiskt när man kan bygga upp en historia, en spännande och intressant historia, utan att den måste sluta med att cowboyerna med vita hattar pangar ner de med svarta hattar. Det finns andra sorters intressanta spänningshistorier också! Filosofiska funderingar kring medicinsk etik och sådant...

[RioGrande]

Kan tillägga att jag även läst Livsfarlig vind (från ungefär samma tid), inte riktigt lika bra. Men med många snygga flygsekvenser. Här fick man även träffa Yokos mamma och pappa och trädgårdsmästare (som var kamikazepilot. Sedan störtade han in i en cyklon och sprängde en atombomb... Nästan lite synd att man inte har någon trädgårdsmästare, tänker man när man läser sådana actionsekvenser...)

[RioGrande]

Lägger även Tidsspiralen till listan över lästa. Den var riktigt vass. Lite Blake & Mortimer-känsla i den faktiskt... Lite som en korsning mellan Tidsfällan och Svärdfisken... riktigt intressant manus... Sedan blev det lite som en korsning mellan Linda/Valentin och Tardi på slutet. Inte illa det heller! Ett plus att det utspelade sig på Borneo (med en elefant). Kan sammanfattningsvis säga att dessa tre förmodligen är de bästa YT-äventyren jag har läst. Alla de där som handlade om de blå människorna (som levde i någon sorts parallellverklighet i tunnlar i jorden) flyter ihop för mig. Hur många album var det? Utöver dem hade jag läst det om den mystiska orgeln och det med den mystiska signalen från den där kratern...(Spökplanet) (Kanske ytterligare någon?)

Detta ÄR en bra och trevlig serie. Trots att jag gillar riktigt hård pangpang med agenter och cowboys kan jag även se tjusningen med en serie där äventyren [för det mesta] inte primärt handlar om kampen mellan några hjältar och några skurkar. Konflikterna är mer komplexa. Visst har människorna känslor, girighet, vrede osv. Men huvudsaken med en YT-historia kan, ofta, snarare vara att undersöka en filosofisk idé. "Om det vore möjligt att xxxx, vad skulle då hända?" Och sedan låter man just det bli möjligt och ser vad som händer...

[RioGrande]

Den djävulska fällan heter den nog! Sorry 4 that...

[KRax]

Vid livets gräns är bra, absolut. Samtidigt har jag alltid irriterat mig lite på intrigen där, på något sätt lite för övermystifierad i början för att upplösningen ska verka logisk. Jag tycker den nästan känns som ett Rick Hart-album med en handling som utspelar sig i någon liten by i mellaneuropa och så vidare... Frankenstein och Dracula...

Tidsspiralen är också en av de bättre. Tidsresor är ju kluriga. Dessutom blir man ganska sugen på att läsa någon fortsättning som förklarar monstret. Undrar om det finns?

Däremot står jag inte alls ut med Livsfarlig vind. Jag har svårt att tro på själva grundvillkoret, den där japanska hederskänslan som gör att Yokos far slåss med de medel han gör och måste göra det.

Till sist, visst blandar man ihop de blå albumen, men jag tycker mycket om dem i alla fall. Teknisk SF verkar vara sällsynt i serier, men här finns det och det är snyggt och bra berättat.

Spökplanet är en bagatell och Den djävulska fällan är lite blek den också, även om den också har de där Rick Hart-vibbarna.

[RioGrande]

Men jag gillar att allt det onda/mystiska blir vänt till något gott. Det är ju vampyrer (som brukar var lierade med Djävulen) + Frankenstein/människan begår hybris + östtyskar inblandade. Hade Stoker eller Shelley skrivit det hade det slutat med att någon stod och bankade in pålar i sin fästmös lik med ett brinnande slott i bakgrunden. Och ungefär samma sak hade hänt om någon brittisk thrillerförfattare på sextiotalet hade skrivit om skumma östtyskar. Istället slutar det "bamsesnällt" med att en liten flicka får leva. Det för för övrigt även Tidsspiralen! (Om H.G. Wells skrivit hade det nog också bankats pålar och bränts borgar...) De är så fantastiskt teknikoptimistiska de här serierna! Vanligtvis brukar ju synen på vetenskapliga framsteg (åtminstone i nyare serier) vara ganska pessimistisk och dystopisk.

Hade "Vid livets gräns" varit ett Rick Hart/Allan Falk-album hade det antagligen också slutat med pålbankande och slottslågor.

Det skulle kunna vara intressant att analysera den gotiska skräcklitteraturen (som de här idéerna kommer från) och se om det även finns rena utopitankar där, eller om varje hybris faktiskt straffas och leder till undergång för den som begår den. Det är ju inte bara detta att "leka gud och skapa konstgjort liv" som förekommer, det finns också underliga brott mot guds regler kring sexualitet i den här litteraturen...

[Peral]

Yoko Tsuno var det många år sedan jag läste! Jag hade nog läst fler om det fanns en seriebutik inom någon mils omkrets.

[Offissa Pupp]

Jag gillar Yoko. Även om de otroligt noggranna miljöbeskrivningarna inbland tenderar att ta över historien. Leloup är så noggrann att han inför ett av äventyren i Tyskland gav sig ut för att fotografera tyska soptunnor. Vilket fick förbipasserande lokalbor att höja på ögonbrynen.

Det är rätt kul att läsa en så teknikoptimistisk serie eftersom den ju så snabbt blivit lätt daterad. Det är trots allt lite småfestligt att se en vän till Yoko imponeras av en färgskärm. Och rullbandspelare känns inte längre riktigt lika hypermoderna...

Äventyren är precis som du säger Rio täta. Jag skrev vid något tillfälle i tråden om Yoko att jag rentav tycker att de är komplicerade. Det är till och med så att jag ibland måste läsa om ett äventyr flera gånger för att få ett grepp om intrigen. Men det är kanske snarare en styrka och vittnar om berättelsen djup. (Eller så är jag bara trög...)

Håller annars med om att Yoko är bättre i den riktiga världen och att rymdäventyren i Vinea inte är lika angelägna. Namnet Vinea kom f.ö. till genom att Leloup kastade om bokstäverna på en burk Nivea som han hade framför sig när han skulle komma på ett lämpligt namn!

[RioGrande]

Klöver Vaselin.... Hm...
Detta kan bli världens tuffaste folk från yttre rymden...

Nilesav Revölk (Nja?)
Rövlek Sleva-In (det tar sig, vi är nästan där)
Liv Överklasen (Ett anarkistiskt rymdfolk som inte kan stava så bra)
Eslöv A-Klinker
Sei överknvllas
Äsch, det heter ju Klöver Vaseline...

[Ördög]

Har läst ett gammalt Yoko Tsuno-album: Vid livets gräns. (Verkar vara från tidigt åttiotal)

Äventyret publicerades faktiskt redan 1976 i tidningen Spirou, och utkom som album året därpå.
http://fr.wikipedia.org/wiki/La_Fronti% ... _de_la_vie

Heh, när man talar om trollen ... Jag fick den svenska utgåvan av Vid livets gräns med posten igår - ett förmånligt Tradera-fynd! Avsikten är att ge albumet (och ett dussin andra) i julklapp till min 11-årige gudson. Jag vill inte att spolingen ska bli platt fördärvad av TV-tittande eller iPad-spelande, det är hög tid att han lär sej uppskatta samma fransk-belgiska serieklassiker som förgyllde uppväxten för oss 70-talister.

Jag slukade de flesta av Yoko Tsunos tidiga äventyr under mina tonår på 1980-talet. Min definitiva favorit var Djävulens orgel, som jag kom över i svensk albumutgåva. Annars läste jag de flesta äventyren (även Vid livets gräns) på finska. Mellan 1973 och 1979 utkom i Finland två seriemagasin, Ruutu (Rutan) och dess efterträdare Non Stop, vars betydelse för seriekulturen i landet inte kan överskattas. De introducerade en rad europeiska serier (som just Yoko Tsuno) hos oss, och de blev viktiga forum för unga serietecknare och -fantaster. Tidningarna hade slutat utkomma då jag började läsa dem, men de var lätta att komma över på loppis och antikvariat. Jag har kvar dem än idag.

Jag måste dock tillstå att jag aldrig utvecklade någon verklig passion för Yoko Tsuno, frånsett Djävulens orgel. Visst var serien enastående vältecknad, och historierna medryckande. Men de tekniska innovationer episoderna myllrade av var för mycket i längden - jag har alltid varit tekniskt obegåvad, och jag insåg med bedrövelse att jag inte tillhörde seriens egentliga målgrupp ...

Dessutom var inte huvudpersonerna i Yoko Tsuno vidare intressanta. Okej, med tanke på den manliga dominansen i den fransk-belgiska serievärlden var det onekligen ett smått revolutionerande drag att skapa en äventyrsserie med en japansk tjej som hjältinna. Men om man undantar Yokos utseende och hennes färdigheter i kampsporter, så finns det inte mycket japanskt hos henne. Hon är en seriehjälte av klassisk modell, utan vank och lyte, med förmåga att likt MacGyver klara sej ur vilken knipa som helst. En helgjuten och fläckfri personlighet, som borde balanseras upp av bifigurer med mänskliga svagheter för att serien ska bli intressant. Hennes ene manlige sidekick, den rödhårige Pol, är fumlig och har god aptit, och jag minns att jag gillade honom bäst. Men den där andre, mörke snubben, Vic ... Vad är hans funktion i serien? Har han några karaktärsdrag alls?

Nåväl, trots dessa kritiska synpunkter tycker jag ändå det är roligt att då och då läsa sin ungdoms serieklassiker på nytt. De senaste åren har jag skaffat en del Yoko Tsuno-album, nu på originalspråket franska. Men det rör sej än så länge om de 70-talshistorier jag minns sen tre decennier tillbaka. Än så länge har jag inte orkat börja ta reda på vad Yoko pysslat med efter 1982, ungefär ... Har ni andra forumdeltagare nånting intressant att förtälja?

[RioGrande]

Man anar lite varför de rörde om i albumordningen när de gav ut serien i Sverige. Man ville sälja in serien lite som en kvinnlig Tintin, en vanlig äventyrsserie. Hade man kört den mer sf-betonade Närkontakt i jordens inre som nr 1 hade det nog inte blivit många fler album. Med de avatarblå smurferna. Men det blir lite underlig känsla att läsa hur Yoko och träffar Vic och Pol för första gången i nummer tre...

Yoko lever gott. Det kom tydligen ett album i år, 2012. Nr 26.
http://www.bedetheque.com/serie-149-BD- ... no__2.html

[Peral]

Anledningen till att Yoko Tsuno inte föll mig i smaken riktigt var Roger LeLoups stela linjeföring jämfört då med t.ex. Franquin, Herge och Chaland

[Wakuran]

Om man har svårt att läsa franska finns annars nästan alla album på det vackra danska språket.

http://comicwiki.dk/wiki/Yoko_Tsuno

[RioGrande]

Stel javisst. Men det är Jacobs också. Och han som tecknar Buck Ryan. Men jag tycker att Leloup inmutat ett alldeles eget serieuniversum, som ger god utdelning om man ger sig in i det. Ofta är historierna ordentligt spännande utan att det finns en ond skurk. De kretsar kring andra typer av problem. De tar en oväntad vändning ibland också...


/////

Det finns så mycket i Danmark. När man kommer dit så blir det Blake & Mortimer eller nåt sånt man köper. Jerry Spring? Men skulle man köpa en Yoko Tsuno på danska? Hm? (Jag har några gamla Spiroutidningar från 1985, i vilka ett gammalt Yoko Tsuno löper som följetong. Jag har hela äventyret komplett, men jag har inte kommit mig för att läsa det ännu. Har bara tittat på bilderna....)

[RioGrande]

.

[RioGrande]

Många år senare köpte jag albumet på danska. Svårt med gamla Spiroutidningar... vi har inte den där läsrytmen i oss, att bara läsa två sidor i taget... (även om man har tillgång till alla tidningarna (det brukar vara samma sak när man ska läsa ett helt albumäventyr i Banggg eller Champion)).