Linus S skrev:Bad min mamma åka ner och köpa den senaste Inrutat. (eftersom jag hade en massa jobb att göra och hon skulle ner och handla med syrran). Ska bli kul att få läsa den igen, och jag tror också det blir en recension!
Det låter ju bra, redaktionen ber dessutom om folks åsikter i tidningen! Vilket dock är aningen paradoxalt då de på samma tidningssida försöker göra sig lite lustiga över mitt recenserande av "Pop hits" och menar att serien inte "bearbetades så effektivt i [min] hjärna" för att jag kritiserade den. Jag är förvisso jävig, men jag tycker att redax' beteende här är lite löjligt och ovärdigt. Jag har inte sämre självinsikt än att jag också kan förstå att man som självsäker tidningsutgivare gärna ironiserar över bitchiga recensenters sågningar av tidningens populära huvudnummer (i den mån "Pop hits" nu verkligen är särskilt populär, i den mån jag nu är en bitchig recensent), men jag har svårt för att man väljer att bara fördöma seriös kritik, som var skapligt motiverad och underbyggd, och se den som trams, samtidigt som man ber om kritik av tidningen en centimeter till höger på samma tidningssida.
Gällande själva tidningen tycker jag inte att det finns mycket att säga om nummer två, då man till skillnad från mina förhoppningar bara kör vidare med exakt samma innehåll som i nummer ett. Jag trodde att tidningen i en högre utsträckning skulle få fungera som plantskola och uppvisningsplats för olika unga och oerfarna serieskapare, men det motverkar man ju genom att bara köra vidare med exakt samma inslag utan att ta in någon ny. På det här sättet blir tidningen mest bara en uppsamlingsplats för biserier som redaktören inte tyckte var tillräckligt bra för Pondus, nån slags småtrist andrahandssortering, snarare än det intressanta forum för nya, nordiska seriehumorister som den skulle kunna vara. Det tycker jag är tråkigt.
Om de olika inslagen har jag följaktligen egentligen inte mer att säga än vad jag gjort när jag skrev om nummer ett. De fortsätter väl hålla samma nivåer som tidigare och tidningen är huvudsakligen rätt så kul och trevlig underhållning. "Facit" tycker jag fortsatt är underbart rolig och genial. Kellerman fungerar bra i skämtteckningsformatet och är rätt träffsäker. Rogert stör jag mig fortsatt på, tycker humorn känns närmast enfaldig. Denna gång stör jag mig dessutom på det stela kroppspråket hos Thomas Olssons teckningar, var och varannan ruta och var och varannan karaktärsteckning visar prov på samma stela arm som orörligt vrider sig upp i nästan samma vinkel som alla andra stelt uppsträckta armar på sidan, och fingrarna är antingen utsträcka eller ihopknutna med ett överanvänt, klichéartat upphöjt pekfinger. Niklas Eriksson är rolig. Vad fan är grejen med "Mim"? Nils Axle Kanténs i sällskapet ovanlig karaktärsbaserade och varma humor tycker jag fortsatt om, han lyckas väl med att göra en humoristisk familje-stripserie i rätt klassisk – och beprövad – stil. Och vad gäller Pop hits måste jag erkänna att jag tycker att detta nummers exempel är roligare än förra numrets, här känns den faktiskt helt okej, det ska jag absolut ge den. Vad gäller det platta konceptet vidhåller jag dock att jag tycker att det är tomt och att jag inte kan se nån annan potential än att det blir tröttsamt i längden. Den här enkla, lättköpta humorn blir snabbt förväntad och förutsägbar och därmed rätt tråkig.
Vill du citera det också, Pondus-red, som bevisligen är intresserad av vad jag skriver och sitter och läser det?