mikaelsol skrev:Tycker många kan tänka på den här uppbyggnaden:
1. Intro med miljö (i Fantomen har vi ofta en vinjettbild i början som sätter stämningen) 2. Presentation av karaktärer och plot (kolla hur det här görs i Star Wars A New Hope. Exemplarisk presentation) 3. Vändning i storyn 4. Fördjupning av storyn och karaktärerna 5. Vändning 2 i storyn (point of no return) 6. Upptrappning i tre delar av "slutkonflikten" 7. Konflikten når sitt klimax 8. Avtoning då alla får medaljer eller äter vildsvin runt en brasa.
Bäst är att undvika män i trenchcoat om det inte är etablerade figurer man jobbar med som Constantine eller Mr Walker.
Inte fler än två bubblor per ruta.
Tänk på att den som säger första pratbubblan står till vänster i bild, så man slipper att pratbubblornas svansar fäktas med varandra.
Berätta en historia man själv skulle vilja läsa.
Ekorrar som spelar golf är alltid kul.
Sista rutan på varje sida förutom på allra sista sidan ska innehålla en fråga eller någon form av cliffhanger. Kolla hur Hergé gjorde i Tintin-albumen.
Gör inte en för knasig layout om du har ett komplicerat manus. Ska det slåss och explodera och ha sig kan man vara mer kreativ, men tänk på att inte ha actionlayout i lugna sekvenser.
Många intressanta punkter här. Punkt 3. "Vändning i storyn" skulle jag önska att du förklarade lite närmare vad som avses med vändning?
Även angående punkt 6. "Upptrappning i tre delar av slutkonflikten" där skulle jag vilja få mer info om hur du tänker där?
Det här är även för romantiska komedier och i princip alla västerländska berättelser också.
Men för att ta Star Wars A New Hope som exempel så är första vändningen när Luke Skywalkers fosterföräldrar dör. Nu har han inget som håller honom tillbaka för att ta sig ut i äventyret.
Vändning två är när de hamnar på Dödsstjärnan. Upptrappning: 1. De ränner runt där. 2. Duellen mellan Obi Wan och Darth Vader. 3. Rebellernas flyganfall på Dödsstjärnan. Klimax: Dödstjärnan sprängs (tänk om de hade avslutat filmen här, det hade inte riktigt känts bra..) Avtoning: Alla får medaljer (well, inte chewie i originalet) (i ep 6 dansar de med ewoker etc)
Detta går att applicera på samtliga filmer med Jennifer Aniston också.
Tack mikaelsol för klargörande av begreppen "vändning" och "upptrappning"!
Intressant ämne det här och mycket roligt att det blev sån respons och många svar från er alla i den här tråden!
Jag har en bok som heter "Star Wars - myternas makt". Den handlar om hur George Lucas använt sig av arketypiska hjältesagor för att forma sitt galleri av huvudpersoner och uppbyggnaden av berättelsen. Det är som om det finns genomgående teman som återkommer hos många olika kulturer om och om igen genom årtusenden. Därför blir genomslagskraften och igenkänningen så stor då denna saga spinner på mänsklighetens gemensamma myter och berättelser genom tiderna...http://www.amazon.com/Star-Wars-The-Pow ... 0789455919
Jag har tänkt en del på vändningar och det är nog likadant i berättelser som i idrott. Det ska vara lagomt många... 5-6 stycken Blir det för många urvattnas dramatiken, är det för få blir det långtråkigt.
Vissa handbollsmatcher är exempel på det förstnämnda.... när matchen böljar fram och tillbaka mer än 5-6 gånger blir det bara förvirrande och man tror nästan att det kan vända sista sekunderna, fast det är omöjligt. Vissa fotbollsmatcher känns som att dom aldrig kommer igång.
Jag har läst någonstans att en regissör pratat om att har man i manuset lyckats definera 6 st bra avsnitt/huvudscener så har man grunden för sin film. Undrar om det inte var Ridley Scott som sa det där...
Det borde vara detsamma med ett album på 48-60 sidor, Då har man en grundstruktur att bygga på för allt finlir med olika detaljer.
Sedan läste jag om George Lucas att han inte hade en linjär skapelseprocess där han byggde manuset bit för bit. Nej, han la först upp ett komplett utkast över hela manuset. Sedan lade han på lager efter lager ovanpå det ursprungliga utkastet där somligt försvann och annat infördes tills han blev nöjd.
Finns ju bra böcker, filmer och serier.... som inte alls har nån sån arketypisk struktur... Men visst kan Joseph Campbell (som Lucas läste) eller kanadensaren Northrop Frye ge bra inspiration om man ska göra en fläskig äventyrsserie!
Jag har en invändning, Hollywoodgeeppet med att huvudpersonen går på nit efter nit men mot alla odds vänder det hela i vinst är väl ok men imo för förutsägbart och trist.
Att överaska dina läsare är än stort och inte helt ivanligt då många skapare förälskar sig i sina skapelser och sen blir de odödliga.
Vi yvas över de som vpgar på ett snyggt sätt låta sina skapelser dö, om än att vi vill ha dem att dö av en sak inte av en slump helst då deras liv aldrig förtjänades att visas upp.
Utan fasta figurer faller en berättlse ihop, så allt måste vara uträknat, iofs i serieväg har man ju sett tex Strikeforce Morituri otroligt nog från Marvel där anledningen att slåss är större än de inblandade.
Många hjältar behöver att deras föräldrar dött för att komma igång. Batmans föräldrar blev mördade. I vissa versioner av Stålmannens origin är både hans biologiska och hans fosterföräldrar döda. Fantomens pappa dör alltid och då tar sonen över. Spindelmannens föräldrar är också döda. Luke Skywalker är föräldralös (well, tror han ..) och fosterföräldrarna dör. Tintin saknar helt föräldrar.
Det här kan man ju vända på för att göra sin hjälte mer intressant. Kanske har han eller hon en nära relation till sina föräldrar. Peter Parker har ju en väldigt fin relation till faster May exempelvis.
Jo men hans föräldrar är döda... Men jag förstår vad du menar.
Men ärligt är det typ Superman som har god uppväxt typ?
Jag menar när det ens tas upp.
Ofta verkar bara ev. Föräldrar vara borta, man undrar men kolla stripserier med föräldrar, de är ofta för oss farfargamla som om en generatin försvann.
Just Spider-man är ett exempel där aunt May är ju jössesgamnal fast hon då är syster med Peters farsa.
larsa66 skrev:Jag har tänkt en del på vändningar och det är nog likadant i berättelser som i idrott. Det ska vara lagomt många... 5-6 stycken Blir det för många urvattnas dramatiken, är det för få blir det långtråkigt.
Vissa handbollsmatcher är exempel på det förstnämnda.... när matchen böljar fram och tillbaka mer än 5-6 gånger blir det bara förvirrande och man tror nästan att det kan vända sista sekunderna, fast det är omöjligt. Vissa fotbollsmatcher känns som att dom aldrig kommer igång.
Så tycker jag vissa berättelser också är.
Beror på hur man ser på det. Det finns filmer/serier som gått kan ha flera vändningar, men sällan för en och samma plot. Gör man det komplicerat så går det ju att köra många plotter parallellt med några egna respektive vändningar.
MetaLarsson skrev:Det finns filmer/serier som gått kan ha flera vändningar, men sällan för en och samma plot. Gör man det komplicerat så går det ju att köra många plotter parallellt med några egna respektive vändningar.
90-talsmangan-och-animen Fushigi Yuugi var ett paradexempel på att lyckas sköta vändningar både bra och dåligt. En huvudplot (av flera) var romansen mellan hjälten och hjältinnan, men när de gjorde slut för typ femte gången och man var halvvägs genom storyn kändes det inte så över sig dramatiskt längre.
En sak som den gjorde riktigt bra var vändningar som kom som en total överraskning, även i fråga om rätt stora saker - själva grundförutsättningar för plotten rycktes plötsligt upp med rötterna mer än en gång. (Jag skulle vilja dra några exempel, men de är rätt feta spoilers.)
Kan rekommendera "Hjälten med tusen ansikten" av Joseph Campbell. Han tar upp myters och sagornas struktur och omvandlar detta till en mall för hur en historia kan/ska berättas. Annars är det Aristoteles mall för historiebyggnad som oftast används. För min egen del använder jag omedvetet Cambells mall när jag skriver (jag har börjat bygga en mall i excel för hans struktur), även om jag också använder Aristoteles struktur i hög grad.
Inressanta miljöer och/eller personer är väldigt viktiga för mig. Både i det stora och i detaljer, Don Rosa och Phil och Kaja Foglio är mästare på detaljrika och fungerande miljöer. Wendy Pinis ElfQuest är ett utmärkt exempel på både fascinerande miljöer och framförallt levande personer. När man börjar läsa ElfQuest är det ett myller av personer, det handlar ju om ett helt folk, men efterhand som man läser mer så lär man känna dem allihop, och läser man sedan om saker från början så ser man att även små detaljer, något som måste göras av någon i bakgrunden någonstans, stämmer. Personen är motiverad ifrån sin personlighet att göra det hen gör.
Vad gäller att berätta både text och bild så finns nog mycket att lära av Marten Toonders Tom Puss. Den är ju nästan någon sorts mellanting mellan serie och illustrerad bok, men samspelet mellan text och bild, där de ofta kan fokusera på helt olika aspekter av berättelsen eller säga samma sak från helt olika synpunkter tillför en extra dimension till berättelsen.