![[xx(]](./images/smilies/icon_smile_dead.gif "Meh!"){kind=icon}
/// Hur som helst. Jag råkade kika lite i Forsheds De anhöriga, som kom 2012. Innan har jag tänkt att det väl inte riktigt är en serie i min smak (handlar om vård och anhöriga och sånt). Men detta var verkligen väl berättat. Man tänker att de där teckningarna bara kan funka i Stockholmsnatt (trendspaning och så). Men det funkar även i ett vardagsrealistiskt berättande. Bra serie alltså.Forshed: De anhöriga
Forshed: De anhöriga
Oj, vad det är dött här på forumet! Vad gör alla egentligen? Bakar lussekatter eller tränar sig på att blanda glögg? /// Hur som helst. Jag råkade kika lite i Forsheds De anhöriga, som kom 2012. Innan har jag tänkt att det väl inte riktigt är en serie i min smak (handlar om vård och anhöriga och sånt). Men detta var verkligen väl berättat. Man tänker att de där teckningarna bara kan funka i Stockholmsnatt (trendspaning och så). Men det funkar även i ett vardagsrealistiskt berättande. Bra serie alltså.
/// Hur som helst. Jag råkade kika lite i Forsheds De anhöriga, som kom 2012. Innan har jag tänkt att det väl inte riktigt är en serie i min smak (handlar om vård och anhöriga och sånt). Men detta var verkligen väl berättat. Man tänker att de där teckningarna bara kan funka i Stockholmsnatt (trendspaning och så). Men det funkar även i ett vardagsrealistiskt berättande. Bra serie alltså.
Re: Forshed: De anhöriga
Roligt att du tar upp De anhöriga, jag läste den själv för några veckor sen bara. Ville skriva någonting om den då, men sen orkade jag inte ta tag i det.
Tycker hursomhelst den var alldeles fantastisk stark och välskriven. Albumet består alltså av några serienoveller som är fristående och avslutade berättelser men som också hänger ihop sinsemellan genom att karaktärer (framför allt två av personerna i hemtjänsten) återkommer. Pelle Forshed (som f.ö. själv har bakgrund i hemtjänsten) lyckas genom detta välfungerande strukturgrepp ge en mycket målande och fascinerande bild av hemtjänsten ur såväl åldringarnas som hemtjänstpersonalens som familjens olika perspektiv. Han tar fram det stora i det lilla på ett avslappnat sätt och när allt sammanlänkas i en vacker väv av historier ger de tillsammans en ännu större bild av åldrande, av döden och av mänskliga relationer. Och av samhället, kan man säkerligen också säga - De anhöriga kan mycket väl kategoriseras som en politisk serie även om det begreppet ger lite skeva konnotationer då den är något helt annat än en enkel rabulistserie. Snarare är det en filosofisk samtidsskildring. I mina ögon har Forshed en ljuvlig förmåga att mycket känsligt - men avslappnat och rakt - skildra fascinerande människoöden på ett intimt, okonstlat och övertygande sätt. Hans ganska enkla och lite stela men subtilt uttrycksfulla teckningar passar den rättframma tonen i serien, och matchar den lite sorgliga bild som målas upp av en lite kylig hemtjänst och samtid, och en skröplig vardag där döden inte är så särskilt långt borta. För den skull är inte serien bara mörker och depp (och även om det är mörker och depp så är det finstämt och välformulerat mörker och depp). Mitt favoritavsnitt var nog den fina serien i slutet av albumet där en av de avlidna åldringarnas son, själv i övre medelåldern, på en underlig resa med sin hustru når någon slags frigörelse från sin mor. Här bjuder albumet faktiskt även på viss komik (finns även ett par andra delar som är roliga), utan att för den skull förlora i tonträff eller berörande känslostyrka.
Jag har för övrigt lånat ut De anhöriga till en kompis som extrajobbar inom hemtjänsten. Har inte fått någon fullständig rapport från honom ännu, han har inte läst klart, men han har åtminstone sagt att han gillar serien och känner igen sig i mycket.
Tycker hursomhelst den var alldeles fantastisk stark och välskriven. Albumet består alltså av några serienoveller som är fristående och avslutade berättelser men som också hänger ihop sinsemellan genom att karaktärer (framför allt två av personerna i hemtjänsten) återkommer. Pelle Forshed (som f.ö. själv har bakgrund i hemtjänsten) lyckas genom detta välfungerande strukturgrepp ge en mycket målande och fascinerande bild av hemtjänsten ur såväl åldringarnas som hemtjänstpersonalens som familjens olika perspektiv. Han tar fram det stora i det lilla på ett avslappnat sätt och när allt sammanlänkas i en vacker väv av historier ger de tillsammans en ännu större bild av åldrande, av döden och av mänskliga relationer. Och av samhället, kan man säkerligen också säga - De anhöriga kan mycket väl kategoriseras som en politisk serie även om det begreppet ger lite skeva konnotationer då den är något helt annat än en enkel rabulistserie. Snarare är det en filosofisk samtidsskildring. I mina ögon har Forshed en ljuvlig förmåga att mycket känsligt - men avslappnat och rakt - skildra fascinerande människoöden på ett intimt, okonstlat och övertygande sätt. Hans ganska enkla och lite stela men subtilt uttrycksfulla teckningar passar den rättframma tonen i serien, och matchar den lite sorgliga bild som målas upp av en lite kylig hemtjänst och samtid, och en skröplig vardag där döden inte är så särskilt långt borta. För den skull är inte serien bara mörker och depp (och även om det är mörker och depp så är det finstämt och välformulerat mörker och depp). Mitt favoritavsnitt var nog den fina serien i slutet av albumet där en av de avlidna åldringarnas son, själv i övre medelåldern, på en underlig resa med sin hustru når någon slags frigörelse från sin mor. Här bjuder albumet faktiskt även på viss komik (finns även ett par andra delar som är roliga), utan att för den skull förlora i tonträff eller berörande känslostyrka.
Jag har för övrigt lånat ut De anhöriga till en kompis som extrajobbar inom hemtjänsten. Har inte fått någon fullständig rapport från honom ännu, han har inte läst klart, men han har åtminstone sagt att han gillar serien och känner igen sig i mycket.
Re: Forshed: De anhöriga
Forshed berättar lite som Henrik Bromander, kom jag just på. När ganska vardagliga situationer flippar ut och blir förfärliga eller surrealistiska.